Saker jag sysslar med.

William

När jag kommer fram till kyrkogården ställer jag mig på en nästan tom parkering. De fåtal bilar som står här tillhör förmodligen snarare gäster komna att besöka vänner i en näraliggande villa än vänner som faktiskt ligger här. Man åker inte till en grav en fredagskväll, man har annat för sig. Har själv aldrig gjort det tidigare, kanske gör man det förresten bara när begravningen av en närmast stående ligger alldeles färsk bakom en, jag vet inte, har inte så mycket personlig erfarenhet av förluster heller. Det duggregnar. Jag är glad att jag har pappas oljerock på mig och inte bara min kavaj som tidigare idag. Lyktstolparnas sken återspeglas i den fuktiga asfalten framför mig, där jag går längsmed kyrkan och därefter viker in på grusgången som leder över ett trettiotal meter gräsmatta och vidare bort mot gravfälten. Behövde få komma hit igen. Ensam. För att försöka komma i kontakt med mig själv. Med vad som faktiskt hänt.

Håret. Dra någon hårt i det.

Worddokumentets rättstavning rödmarkerar mitt "om man hårddrar det hela".

Och jag lär mig att det inte är hård-dra utan hår-dra, som en metafor över att lugga någon.

Det verkar ju faktiskt logiskt även om jag aldrig tänkt så, hinner jag tänka.

Innan jag tänker att, nej, för mig är det absolut inte logiskt.
Att lugga någon är för mig inte ens en början till bild av att vilja hårddra något.
Dra saker och ting till sin spets.

Spets-dra skulle jag kunna gå med på, men fan inte hår-dra.

Lars Alm säger dessutom att hårdra idag betyder ungefär vantolka eller pressa.


Jag håller inte med om det heller. För mig är varken hårddra eller hårdra att vantolka.

Och ni?*

*beror det bara pâ att jag blivit sâ jäkla kass pâ svenska, som någon sa?