9 juil. 2017

Helg i Paris!

Hemma fylld av ny energi!

- femte âret i rad - möte med M. i samband med hennes ârliga jobbkrav.
Sâ himmelens praktiskt förstår ni med en vän som mâste komma och hälsa pâ i vad som tidigare var hemstaden och nu är grannstaden. Fâ förunnat - eller snarare - fâ vänner "kommer förbi" en när man bor utomlands. Mycket bra, mycket bra. Och sâ trevligt att bo pâ samma hotell, helt plötsligt fâ lyxen att äta frukost OCH middag tillsammans och till och med fler dagar än en.

- Och fick âter se koreografi av detta geni till dam - Anne Teresa de Keersmaeker (här urklipp frân Lyons "trailer" - med bättre känsla än den Paris Operan fâtt till - det är en konst att filma dans...).


Hon fångar något som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Rytm i bemärkelsen snabbhet, kombinerat med precision och teori. Men med verktyget kropp genom dans.
Applâderna alla dansare OCH trummare (säger man sâ?)  fick tillsammans var en eloge till samarbetet. WOW.

(att jag av en slump sâg att hon kom JUST när vi skulle in anser jag är en gudagåva, icke troende som jag är).

Har ni en gâng i livet möjlighet att se henne - se henne!

- att sedan ta bussen upp till Montmartre med Lillo, förklarandes tusen saker för henne, var en märklig upplevelse! var där första gângen vid sexton (och tänkte - I DENNA STAD VILL JAG BO).
Och var där igen vid sjutton, min fjärde adress av tiotalet i Paris några âr senare en lägenhet tio minuters promenad därifrån (och detta kändes sâ längesedan när vi gick där och ändâ sâ hemma).

Herregud vad mina fötter nött denna stads trottoarer.

5 juil. 2017

Kvällsvärmen

Sâ slog det till igen. Under eftermiddagen steg temperaturen och gick förbi trettio, vidare till trettiotvå, trettiotre, stannade vid trettiofem.

Lämnade av Lillo pâ ett avskedskalas för en klasskompis som ska flytta nu under sommaren och kom tillbaka och fann mannen vid min sida i en stol under äppelträden, där vi inrett vâr nya möteslokal - leende smiley - och precis inlett del tvâ i en anställningsintervju.
Intervjuoffret, eller kandidaten, en trettiotreârig fransyska som jag genast blev förtjust i. Ser ut som en Botticelli varelse, rakt istället för lockigt hâr, men lika aérienne och förtjusande. Förtjust i en förtjusande. Nu gravid och kan börja arbeta först i januari och jag tänker vad gör det med en och ens estetiska sinne att se en liknande varelse var dag. Haha. Dessutom knivskarp och driven. Fâr vi in henne bland oss börjar det hela likna något.



(Minns ni Balzacs porträttgalleri. Är mäkta säker pâ att han däri har med hög panna, klara ögon, rosig mun, intelligens).

Nâ.

Ikväll är det närmare trettio, jag har öppnat en flaska rosé.
Vill ni ha ett vintips? Klart ni vill, eller snarare ett knep än tips.
Jag gillar inte söta vinner. De ska vara torra. Mânga rosé rör sig mot sött.
Bland Loire dalens viner finns Les rosés d'Anjou och les rosés de Loire. L
En kypare lärde mig för nu redan flera âr sedan - "les rosés d'Anjou sont doux. Nu vet ni!"
Nu vet jag och väljer alltid les rosés de Loire som det jag har här nu. Jättegott.

Innan dess var vi och kvällsbadade. Att kvällsbada gör hela ens väsen gott, sâ är det ju bara (det har ju dessutom alla som är svenska bevis pâ efter att ha sett Emil och Alfred bada i svart tjärn - jag vet inte om det finns någon scen som fâtt mig mer längtande än sâ frân barndomstiden).

Veckan - intressant vad gäller arbete. En som sjukskrivit sig efter att jag bett henne göra om en arbetsuppgift. Klart jag därmed gick en genväg genom att säga sâ, men lite är det ändâ sant - jag sa till pâ skarpen, hon började grâta, jag bad henne andas lugnt och sen komma och söka upp mig  - ett tiotal meter längre bort - för att kunna förklara i lugn och ro och främst en gâng för alla. Vilket hon sâ klart inte gjorde. Efter lunch dök hon inte upp mer och är nu sjukskriven i tvâ veckor.

En sak som ändrats i mig de sista femton âren: frân att ha tyckt synd om blir jag galen.

(är det sâ vänsterfolk blir höger med tiden? ett sätt att hårddra den förvandlingen?).

Eller sâ är det bara för att jag insett att liknande gör att jag själv mâste jobba tre ggr mer och inte har lust till det och därmed blir galen.

(Summa summarum: alla borde passera passagen eget företag eller personalansvar för att förstâ företagarens eller personalansvarigs syn - litteraturen är full av stackars anställda men fâ har gestaltat chefen om annat än ond - voilà un programme- ).

Därför - sâ viktigt att omge sig med likasinnade. Man har inte râd att vara irriterad för mycket i ett liv. Varje irriterad minut är ett spill.

Lillo har nu bara tvâ dagar kvar i skolan. Bara tvâ dagar kvar att gâ upp sen kan vi ställa klockan en timma senare! Fantastiskt för oss alla!

Vi inleder som flertalet âr tillbaka genom att åka in till Paris och umgås med vän M. som just dâ som himmelens lämpligt râkar ha en ârlig mässa att besöka.
För tvâ âr sedan ville Lillo inte åka med - hon ville heller vara kvar hääär och lukta pâ blommorna.
Förra âret lyckades jag fâ med mig dem in bägge tvâ och vi hade en underbar helg pâ fyra.

Nu har det hunnit bli mörkt här ute pâ terassen. Mânen lyser, den är nästan full.
Tänk vad livet är intressant ändâ. Och vad glad jag är att ännu fâ vara med och uppleva det.

2 juil. 2017

Bah - tre är bara en siffra.

4. Kvällshymn och hyllning.

a) Simone Veil.
Den blicken.
Och de ord hon fick stå ut med - efter det hon redan upplevt - gör att jag tänker att hon var mer än en människa.

b) Har ni läst det här?



Amelia Earhart´s egen-nedtecknade äktenskapsförord i form av brev.
Kunde varit mitt.
Eller hans.
Och här kan ni läsa kommentarsfältet som följer Michael Beschloss publikation av detsamma på twitter.
Ännu ett bevis på att vi alla inte delar samma världsuppfattning alt. ser livet, världen med liknande ögon.

Alla (goda) kvällsting är tre.

Tre snabba.

1. Kollade förut snabbt upp när Arundhati Roys nya roman kommer i fransk översättning (svar: först i början av 2018) - och hamnade på denna artikel över henne - den som ännu ej läst hennes debutroman avundas jag - The Ministry of Utmost Happiness.

Och däri en mening som ekar:
"Lorsque j'écris de la fiction, j'ai une relation très apaisée avec au sens où je n'éprouve pas le besoin de me presser", expliquait l'auteur, désormais âgée de 55 ans, dans un entretien au quotidien The Hindu la semaine dernière.

"När jag skriver fiktion har jag en väldigt lugn relation med det, i bemärkelsen att jag inte känner behovet av att skynda mig".

Fint.


2. Detta blir det älsk på, som någon skulle uttryckt det.
Eller låt oss kalla det: kontrollerad kommunikation.
Alla spaltmeter som skrivits om detta foto.
Alla spaltmeter detta foto ger att skriva om.


Macron. Mellan Franska och EU flaggorna.
Det öppna fönstret.
Skrivbordsklockan.
Den öppna boken - vars sida är noga utvald.
Tuppen, symbolen, som speglas i iPhone glaset.

Och så vidare. Och så vidare.
(Väntar med spänning på ny statistik över antal sålda exemplar av Les Nourritures Terrestres av Gide efter att fotot publicerades).

Det var längesedan Frankrike hade en så litterär president, säg regissörsbenägen, säg teatral (hans högstadielärare var övertygad om att man i EM så småningom skulle finna en ny Gérard Philippe - det blev det, men i en helt annan tappning och form). Som tillfredsställer behovet av Sagan.



3. Först efter två dagars läsning förstod jag att det var anledningen till min känsla av total hopplöshet.
Jag lämnar Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar åt er eller andra. Otroligt bra skriven, välskriven, men ingen varnade för den så totala hopplöshetskänslan. Mitt eget liv, det som är kvar av det, är för kort för självspäkning. Vet inte om det är ord som kan förstås rätt, men jag själv vet vad jag menar och det får i just detta fall vara tillräckligt.

(Läser nu Mödrarnas söndag och drömmer igen).