24 nov. 2015

Middagstid och morgonljus

Middag au Prieuré.


Morgon pâ samma ställe. (Verklighetens ljus dock Än mer chock. Rosa).



(Hade det varit möjligt hade här också funnits en bild av de övre tvâ springandes över den nedre vidden, i månskenet, mitt i natten, medan vi förgäves försöker fâ in dom för att själva äntligen kunna fâ gâ till sängs. Favoritlek: Katt och râtta. Överlâter ât er att gissa vem som leker vem).

twitterpärlor

i)

Marc Chagall working panels of the Metropolitan Opera, NY - The Triumph of Music 1966 © Izis (Israëlis Bidermanas)


tack @inthemoodfortw

ii)

Nijinsky et Diaghilev, Nice, 1911



tack @garconsOfficiel

iii)

"Tittar i en gammal personal-katalog".


tack August/@tungsinne

23 nov. 2015

Brandövning

Lillo: Idag sa maitresse - fröken - att vi skulle ha brandövning, men det hörde inte jag sâ när hon sa "Det brinner i biblioteket!" sâ blev jag jätterädd och fick fjärilar i magen!

(...).

22 nov. 2015

(Gâr)dagens

1. Jag har köpt levande krabbor (6)! Och kokat dem (6)!
2. Utan târar (!!!!!!).
(Drog mig till minnes mitt första krabbkok - detta kanske är mitt fjärde? - i lägenheten i Paris, den ena sprattlade sig ur händerna pâ mig, landade pâ köksgolvet där den gick krabbgâng och blev objekt för den dåvarande kattens intresse. Herregud, dâ var mamma ungefär i samma ålder som jag nu, galet).

Tre för ikväll, tre för frysen och en annan kväll. Det börjar likna kärlek banne mig.
(Utbyte mellan far och dotter som endast västkustbor kanske kan förstâ, you tell me:
Hon: jag köpte sex krabbor jag ska koka.
Han: Hur mânga sa du?
Hon: Sex!
Han: Grattis!).


3. Gârdagens plantinköp:

a) En albizia julibrissin, också kallat sidenträd (dess små pompom-blommor är lite pompom, men dess doft är LJUVLIG och när grenarna växer blir det paraplyliknande skugga). Tillhör mimosasläktet och bladen är nästan identiska ett mimosaträd - ett annat namn är förresten Konstantinopels mimosaträd.
Note to you: Jag översätter de franska namnen ât er rakt av. Hav överseende.




b) ett arbre de judée - Judasträdet - som enligt legenden var trädet Judas hängde sig i.
Med tanke pâ att han enligt legenden också gjorde det i vârtid fâr man tänka sig en ny bild - Judasträdet är sprudlande vackert under våren, med små lilarosa blommor som täcker dess grenar innan bladen kommer. Bladen som är bland de vackraste jag vet.



c) några mindre exemplar av Feijoa (det var stavningen det blev fel pâ.

Om några âr hoppas vi pâ detta:


Dock växer de mycket sakta sâ vi fâr ha tålamod. Smâ vita doftande blommor pâ våren och sedan frukt som är underbar - man beskriver den pâ engelska som guava-ananas. Smakar som en blandning mellan ananas smultron mynta gurka citron. Ungefär. 


d) tvâ magnolia buskar, en med vita blommor, en med rosa - och vi har reserverat ytterligare tvâ av vardera att hämtas inom kort.

e) likt Gingko biloba, vârt andra (här planteras och räknas träd likt andra föder barn, hoho).

Gingkon behöver ingen vidare presentation, mer än eventuellt precision över vilken fantastisk gul löven landar i under hösten. Knall. Gul.



(samt att hon-träden har som ägg som tydligen luktar outhärdligt - men de dyker upp först efter ett antal âr och innan dess kan man inte veta om det är hon eller hanträd sâ vi tänker att den dagen den sorgen).

21 nov. 2015

Morningbliss

Tack snälla ni för ord som kommit frân alla hâll.
Sen kom Paris.
"Vi är i krig".
En klasskompis till Lillo förlorade sin moster pâ Bataclan.
"Grejen är att de vill ta vâr frihet", förklarade Lillo efter samtalen i klassrummet pâ måndagen och jag undrade stilla hur mycket de egentligen kan ta in.

Sluta säg att det är konstigt att mormor är borta, dâ blir jag ledsen. Jag vill inte tänka att det är konstigt för dâ blir jag ledsen.

Pâ onsdag far vi mot norr, igen. Men nu alla tillsammans. Begravning torsdag. Vi försöker alla ta in och jag undrar inte hur mycket jag kan ta in, jag konstaterar krasst att allt tar man inte in. Spelar om slutminuternas film i mitt huvud om och om igen. Tvâ dygn tidigare satte vi oss pâ flyget frân Marocko. Här satt jag nu och allt var över. När jag satt pâ flyget hem igen i förra veckan skrev jag ned händelseförloppet och också dagarna som följde. Jag insåg att jag fick anstränga mig otroligt för att hitta det - dagarna som följde var ytterst konkreta men totalt dimmiga i efterhand, en enda lång massa av minuter.
(Hur mycket jag tänkt pâ min syster och man dessa dagar är en onödig fråga - vi begraver vâr mamma dagen efter årsdagen av deras förlust, vâr förlust förresten, ordvalet är svârt, nu måste vi hjälpas ât att hâlla ihop oss).

(...)

Men denna morgon sitter jag ensam i vardagsrummet.
Jag har världens kanske mest bedårande katt i mitt sällskap. (Kan inte sluta att se pâ henne heller - blâ porslinsögon har hon, mitt i allt det vita, inramat av grått).


Den lille svarte som aldrig är lângt borta.


Solen har letat sig in igenom fönstren.



Jag stänger av nyhetsflödet in i min dator. Orkar inte mer och nu börjar gottandet i ta över. (Läser Houellebecqs senaste utspel och tänker att vissa skäms dâ inte för att ta vart tillfälle till att dra ât sig uppmärksamheten, strunt samma pâ vems bekostnad. J'accuse. Här missas ingen möjlighet att söka skriva in sig i LitteraturHistorien, kopierar allt frân utseende till uttryck - kan någon längre undgå hur varje pose är tagen av Céline ? - sâ lätt att säga hur alla gjort fel i årtionden, sâ mânga som klappar i händerna, blinda för den egocentriska teatern, blä. Känner en början till ilska men man fâr välja sina strider och här gör min ilska ingen som helst skillnad).

Lyssnar pâ Björks senaste. Sorgen över en förlust. Hon fyller femtio just idag. (Ni kan läsa Lokkos intervju med henne här vilket inte jag kan dâ de inte hittar mitt personnummer för digitalt abonnemang - en av alla tjusningar med att leva utomlands). Vilken kvinna. Vilken artist.

Idag är det plantmarknad någon mil bort. Var höst, en helg. Regionen är fylld av plantskolor, rosodlare, de levererar hela världen och just denna helg finns hur mânga fynd som helst att göra (förra âret kom vi hem med ett tiotal vinbärsplantor, lika mânga hallon-, en japansk lönn, tre magnolior, tre mexikanska träd jag aldrig lär mig namnet pâ men chansar med en Fechoa, några körsbärsträd, rosor - skåpbilen lär gâ varm i skytteltrafik både idag och imorgon).

Och tänker. Livet. Vad det är fint ändâ sâ länge man lever.

10 nov. 2015

Musiken.

Alltsâ detta att välja musik.
Till sin mammas begravning.
Är dels en absurd aktivitet dâ overkligheten hela tiden kommer i kapp en.
MEN det hela blir inte enklare av att hon var en musikfantast. Och utövare. Man kan inte "bara ta en".
Och man kan heller inte ta dem alla för dâ blir det maratonkonsert.

Hursom - minnesanteckning till mig själv men också rekommendation till er:
Hoola Bandola band - Mikael Wiehe - minneskonsert över Afzelius. (Och inte fasen visste man att Skytte var en baddare både pâ tvärflöjt och trumpet? kolla ung 45.40 in - Rocksamba - en höjdare!).

Bitvis - absolut världsklass.


9 nov. 2015

Morgonskype.

Har varit borta frân flickebarnet i tio dagar. 
Hon ringer mig nu pâ morgonen via Skype. 
Allt är klart för att gâ till skolan, endast hârborstningen kvar. (Sicket team de bildar och som hon bestämt sig att växa sedan jag for).

Morgonsamtal.





Hon: Men nog känns det konstigt kan du tro, det är som om mormor ska komma tillbaka vilken minut som helst. Men det gör hon ju inte.
Lillo: (...).
Hon: Men vet du, jag tror nog hon sitter där någonstans och tittar pâ oss.
Lillo (borstar tankfullt vidare).
Hon: Och hâller lite koll pâ oss, du vet.
Lillo: Mm. Fast det där vet man ju faktiskt inte förrän man är död.
Hon: Nej, det har du ju verkligen helt rätt i.
Lillo: Men vad man ju kan tänka om man är där i huset hos morfar. Det är att hon bara âkt och handlat lite saker.
Hon: Ja. Precis sâ.

Kvällsbôna

Ja, sâ sitter vi här. Och tampas med radsättning.

För tvâ veckor sedan satt jag i öknen och fick en rad i mig. Livet rinner ur henne.
Satt under stjärnorna och skrev en ursinnestext. Ta inte min mamma ifrån mig.

Som om det skulle göra någon skillnad.

Kom tillbaka till Frankrike torsdag kväll för att i ett infall vända och åka upp mot norr redan eftermiddagen därpå istället för att som tänkt åka först en vecka senare, som denna helg.
Anlände strax efter elva pâ kvällen. Övertalade min envetna mor att lâta mig sova kvar pâ sjukhuset. Efter ett skarpt - nu har jag sagt nej tre gånger - kom ett överrrumplande "jag funderar pâ om H. skulle vara kvar kanske ändâ". Det var jag.
Morgonen därpå var det över.

Och här sitter vi nu. Âtta dagar som varit sâ intensiva. Har tillbringat en helg i mitten av Värmland.
Alla dessa beslut min far måste fatta. När det egentligen är sâ tidigt i skedet. När vi egentligen inte fattar vad det är vi är mitt uppe i. Eller snarare inte längre är i.

Augusti, för tvâ âr sedan skrev jag det här. Dâ var det ett annat liv, som var sâ skört, sâ skört. Hur vi alla höll vâra tummar tills det brast.

Minns hur, den sommaren, vi satt där i stugan en ljummen augusti kväll. Hur Millmarkôrn kom till mig. Kvällsbôna. Som morfar min funnit tonsättning pâ.

Hur den nu ikväll kom till min pappa. Som en vers mamma klippt ur. Hur allt blir till cirklar, allt utvidgas, allt blir tillslutet.

Hur den lilla cirkeln av nära och kära i stunder som dessa blir allt starkare, fastare.

Tack alla. Nu börjar en väldigt annorlunda tid. Och alla som varit med om liknande vet vad som menas med det. Hur vi inte förstår hur det är möjligt att hon inte ska knacka pâ om en liten stund för att säga att de senaste dagarna bara var pâ låtsas.

(...)

Kvällsbôna

Har du nôn skog
i din himmel, du Gud
Te gâ i en finen kväll
En tocken där gammel skog, du vet, 
mä smörsôpp â kantarell

Vi hörd fôll ôm gröna änger
ôm söer mä vita ull
musik ifrâ harpas stränger
ôm gâter gjord uttâ gull

Men dä lâter sâ fint dä där, du Gud
â ja ä nock int tocken klädd
ja ä fôll int gjord för dä där, du Gud
du vet, ja ä blyg â rädd

Kanske du tycker ja tarjer â frâger
men dä här ä noga för mej
Fast slepper ja unna ellbrann â plâger
ska ja ta't sôm dä ä ôppnär dej

Men har du en skog i nôn utkant, du Gud
vill ja gâ där i ensamhet
â ly pâ bäcken â fôggelsâng
när dej, i all evighet

Gunnar Ehne. 

1 nov. 2015

En märklig resa II

Jag hann upp.
Nu är det över.
Älskade mamma.