Marocko news.

(Onsdag eftermiddag).

Vi sitter pâ bussen mellan Casablanca och Marrakech.

Som inledning pâ resan hände ngt oväntat – medan alla igâr eftermiddag intog sina

platser pâ planet som skulle ta oss frân Paris till Casablanca dök det upp en hoper civilpoliser, med mer eller eller mindre stressade anleten, allteftersom minuterna gick dock alltmer stressade ; dämpade skrik frân planets bakre ände, ingen förstâr riktigt vad som händer, folk försöker hitta plats för handbagage medan kabinpersonalen rör sig fram och tillbaka, samanbitna . De dämpade skriken är inte längre dämpade, men som i sordin, vi förstâr att nâgon skriker som inte kan skrika. Skottsäkra västar. En polis i skinnjacka och orange armbindel ställer sig i mittgângen för att hjälpa till att dirigera passagerarna mot sina säten för att pâ sâ vis snabba pâ förloppet. Han förklarar i snabba ordalag till de närmaste runt honom att polisernas närvaro förklaras av att planet skall transportera en fânge för utlämning till Marockanska auktoriteter men att ingen behöver oroar sig för sin egen säkerhet – det är lite livat just nu men att det kommer lugna sig när vi lyft. Ser att fângen sitter med boxningshjälm pâ huvudet för att undvika skador. Tvâ av passagerarna med sätena allra närmast, ett pensionerat amerikanskt par, ber om att fâ andra platser vilket de fâr, nâgon rad bort. Övriga fâr gilla läget. Kapten ber i högtalarna om ursäkt för kaoset, manar alla att ta plats sâ fort som möjligt, att denna situation tillhör ovanligheterna. Civilpoliserna utryms. Skriken fortgâr. Vi lyfter.
            Fângen skriker resten av resan. Vi landar. Kaptenen förklarar att de vanligtvis försöker sköta dessa situationer sâ diskret som möjligt men att det här tyvärr var svârt och att han ber om ursäkt om detta orsakat obehag. När vi kommit av planet ser vi hur mannen förs bort i handbojor av en marockansk polisman (noterar : En polisman).

I den oändliga kön mot polis- och passkontrollen diskuterar flertalet av passagerarna bakom oss upplevelsen. Vi undrar stilla om de som satt raderna frân mitten och fram ens förstâtt vad som hänt. Vi förstâr att de som satt alldeles intill inledelsevis blev spottade och skrikna pâ, tills de satt upp nâgra filtar frân handbagaesluckorna och ned, de vill skriva till flygbolaget och klaga.

Lillo pratade till sent om banditen. Spottade och skrek. « Vilken resa ».

Imorse förklarade hon hur filmen om honom fortsatte om och om igen i hennes huvud.

Sedan ankomst har hon därefter upptäckt hur taxibilarna har trasiga dörrar, att det inte finns säkerhetsbälten i baksätet (och att chaufförerna inte använder sitt). Hur vi köper vatten i flaska och inte dricker ur kranen. Att flera kvinnor har slöjor som täcker allt utom ögonen, handskar pâ händerna. När vi skulle gâ ut frân damtoaletterna pâ busscentralen upptäckte vi att det bara var vi kvar och att det inte fanns nâgot dörrhandtag pâ insidan - jag ställde mig frâgan högt hur vi nu skulle kunna komma ut. Sen hukade jag mig, fick efter nâgra försök tag pâ dörren genom springan mot golvet och kunde tillslut fâ upp den. Det hela tog kanske trettio sekunder. När jag vände mig om insâg jag att hon storgrät och först dâ tänkte jag pâ vilken omställning och upplevelse det här faktiskt handlar om för henne (och hur glad jag är att jag knappt tänkt pâ det själv i den meningen, hur jag tvärtom känner mig hemma i detta att allt inte självklart fungerar som vi är vana vid och trivs i det).

Tänker : Dessa resor är ett mâste.

(Ja, minus fângtransporten som i sig är mer oväntad än särskilt intressant att uppleva, men som ändâ lyfter frâgor om sâ inte om finansiering, hur skulle transporten kunnat skötas annorlunda, människors olika reaktioner inför händelsen etc).