24 juil. 2015

Skolktider.

Idag regnar det! Första gângen pâ kanske en mânad. Eller mer. Det behövs, gräset är hö, blommorna damm.

Igârkväll fann vi stället som kommer hjälpa mig äta min ranson av rött kött. Fy satan sâ gott. Och bara en kvart bort, att vi aldrig slagit oss ned där tidigare. Argentinskt direktimporterat (ja visst är det sjukt, men det franska köttet kan tyvärr dessa dagar slänga sig i väggen, förutom några enstaka Salers-uppfödare betalar man dyra pengar för kött utan smak). Här, fantastiskt. Dâ âterfâr man ögonblickligen lusten för det nästintill råa. Till det ett sagolikt argentinskt vin. Sent. Ute. (Note to self: Det finns ingen jag umgås hellre med än min man och sâ har det varit i de snart tjugo âr vi känner varandra, kunde vi skulle vi tala hâl i huvudet pâ varandra dygnet runt, förutom dâ vi tystnar framför varsin dator i varsitt rum, instängda, vilket vi också gjort ca 90% av all den vakna tid vi spenderat tillsammans, det blir mânga sekunder, minuter, timmar).

Därefter hem genom mörka, vackra landskap. Ett Breaking bad avsnitt till och nu börjar det äntligen hända saker igen (läs: Han sätter äntligen âter igång att koka knark. Detta är ett mästerverk i politiskt inkorrekt genren, sâ ljuvligt, men det vet ni ju säkert alla redan dâ vi kanske är allra sist pâ bollen för att använda ett uttryck jag annars ratar).

Förmiddagen sovs det mer än vâdligt, när hände det senast? Ägnade därefter resten av dem ât okynnesläsning, sâg bland annat en man som återförenades i Afrika med den gorilla han fött upp i fem âr innan han, fem âr innan återföreningen, tog honom med till det nya, vilda, livet - och hann givetvis tänka: varför har inte jag fött upp en gorilla? - innan vi föreslog varandra att åka och äta lunch, varifrån vi nu just är hemkomna och där vi bland annat fick avhandlat varför jag frân och med nu och foreller aldrig ger mig in i fler feminism-diskussioner dâ det finns alldeles för mânga som inte alls vill diskutera men sitta stilla i fasta positioner och därifrån låtsas vilja diskutera (etc etc men inte mer om det nu och här).


Ni kan förresten också ni se gorillan här och undra ni också varför ni inte fött upp en gorilla, sitter i en bât pâ en flod i Afrika för att återförenas med den:


Hamnade också pâ diverse Facebook sidor och slogs âter av hur våldsam repulsionsreaktionen hos mig är över att se gamla bekanta, dvs de jag aldrig valde men tvingades ha runt mig. Att säga väx upp ât sig själv har i dylika sammanhang noll effekt och sakta men säkert börjar jag istället acceptera att sâ fâr det vara och att det är vad som tar mig framåt, no offense.

(detta är kanske inlägget som tar rekord i antalet små engelska instickare, men också sâ fâr det vara).

Igâr tänkte vi att vad fint livet hade varit om man kunde sätta allt pâ paus och dra iväg med bilen tillsammans i ett halvår. Det gâr nu inte (väx upp! fungerar dock inte heller här).

I eftermiddag skall inhandlas guide över vulkanomrâden. Soon we'll be out there. Lika bra att passa pâ att också gâ pâ bio där i storstan runt halv sex - Comme un avion, har någon sett och inte tyckt om, tala inte om det för mig - ser fram emot lite Sandrine Kiberlain som ju numer hittat hem alltmer, fy satan vilken komisk talang hon sitter inne med, det räcker att hon totalt allvarlig öppnar munnen och man vill bara se mer, mer, lite som Karine Viard, deras gåvor ligger varandra nära - dessutom är Podalydes - mannen med namnet jag alltid måste googla - ett av dessa namn och ord som fâr mig att misstänka ett trauma som omöjliggör inlärning - liket alla dessa âr jag var tvungen att säga poireau och poivron efter varandra inom mig för att veta vilket jag skulle använda - brodern Bruno, alltså, med - det är andra brodern som gjort filmen - vilket i sin tur fick mig att skriva "har ni sett och inte tyckt om, hâll era munnar stängda", dâ jag egentligen inte har förtroende för dennes talang - men ovan nämnda anledningar gör att jag vill ta risken - phu -
innan vi åker hem, snabbt äter, för att bereda oss för ännu ett Breaking bad avsnitt.

Livet i sin lilla lâda. Skolkad tid är alltid den bästa, likt den förbjudna frukten och det extra glaset vin.

Inlägg i varianten de små dagboksanteckningarna med rubriken: Till mig själv. 

Aucun commentaire:

Enregistrer un commentaire