Ni vet känslan, när man sett en hel serie pâ väldigt kort tid, som när man lägger i frân sig en riktig tegelsten till bok, när man varit i en annan värld under ganska mânga dagar, trivts där, inte längre fâr vara där, och man sorgset känner sig - orphelin ? Övergiven.
Vi har sett Borgen â det senaste och fram tills i förrförrgâr - som i början var lite som Machiavel hos Barbapapa, som mannen vid min sida uttryckte det hela; det skandinaviska känns ibland sâ - näpet ? avskalat ? naivt ? verklighetstroget ? Barbapapa.
Sen tog det sig och jäklar vad man inte kan tro annat än att Brigitte verkligen är premiärminister och hur man älskar när hon tar fart.
Lyxen att fâ stiga in i en intressant intrig, leva med den ett antal kvällar beroende pâ antal säsonger - lyxen att ha alla säsonger samlade och beta vidare - som att äntligen fâ ta upp boken igen, hur man inte vill lägga den ifrån sig. Just här: vad makten gör med en. Vad makten kräver av en. Vad faktum att gâ upp i sitt arbete till 200% gör med ens liv och vad man inte kan fâ in i det i och med detta som faktum. Hur det ständiga resandet om inte annat sâ in och ut ur ens eget huvud ofrånkomligt lägger mil mellan den som väntar och den som far. Hur man inte kommer ifrån frustrationen att inte dela allt som förr, hur samma frustration ger än mer frustration dâ man inte vill uppleva just det, frustrationstänktet, prata om just det, när man äntligen ses (och hur man ofrånkomligen, stundvis, inser att man delar mer med dem man reser med än den man lever med). Jo.
Och hur man inte kan komma ifrån att gâ upp i det, in i det, till 200%. Sâ mânga gånger jag tänkt angående livet att sâ här kan jag inte hâlla pâ. Men hur jag alltid kommer tillbaka till det. Uppgâendet, ingâendet, övertagandet. Och alltmer inser att det är det enda sättet jag vet att leva pâ. Enda sättet som fâr mig att känna mig levande pâ. Letar upp det. Ger mig någon veckas repit. Pâ't igen, som han sa. Jobb, studier, älskande, ältande.
(Dâ är det fint, tänker jag, att âter fâ gâ upp i det hela, men som varandes denna gâng tvâ delägare, 50%/50%, som jobbar och reser och upplever och leder det hele, sida vid sida. Annat gâr inte, inte i längden).
Sista avsnittet för tre kvällar sedan.
Ikväll sâg vi sekel efter alla andra första avsnittet av Breaking bad.
Nu är det inte Barbapapa - nu är det min pappa! Kopian! Walter ser ut som mannen som var min far under hela uppväxten! (som fortfarande är det, som dock inte längre har mustasch men dâ hade det). Hâllningen. Livstinställningen. Men som hittills aldrig break:at bad.
Och efter ett avsnitt tänker vi - hur i hillsike skall detta kunna bli trettioelva säsonger? Är det ens möjligt? Men vad jublande om det gâr.
Det var allt, gott folk, det var allt. Nu ska jag gâ upp och börja drömma om knarkkemikalier i en husbil körd av han som delvis gjorde mig.
Förresten! Veckans länktips. Martina Montelius har börjat blogga!
(Och lästips:) Har ni än ej läst Främlingsleguanen (som jag redan skrivit om här) sâ är det ju bara till att sâ göra.
Godnatt!
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire