För att lâna titeln frân nedan inlägg och Titiyo.
Igâr fyllde min svâger 40 och alla mina tankar gâr till honom och min syster och deras lille son.
Tänk vilket âr de gâtt igenom. Min syster skriver sig nu igenom âret, med början vid konstaterandet av lillans sjukdom, betar sig av mot slutet - och varvar förra ârets upplevelser med detta ârets.
Det är gripande läsning och vart inlägg en pâminnelse om hur förunderligt livet är. Och minnet av just dessa dagar, förra âret, skänker ett märkligt ljus över nuet.
Förra ârets "födelsedagspresent" min svâger fick var att allt vände frân i vart fall grâvitt till ganska sâ svart och kampen gick in i en ny fas. Deras lilla Meja hade dittills fâtt diagnos leukemi men att transplantation inte skulle vara nödvändig. Igâr var dagen dâ det vände och de förstod att transplantation trots allt skulle bli nödvändig och att de var ute i sista minuten redan frân början.
Om det och om sâ mycket annat, och främst kärlek, kärlek och kärlek kan ni läsa här och jag är sâ stolt över familjen Alphov. Eller snarare: känner mig sâ respektfull när jag tänker pâ dem.
Och inför alla andra som just nu kämpar sig igenom liknande. Man har sâ svârt att tänka sig att sâdant bara kan ramla pâ en, men det är precis vad det gör. Frân en dag till en annan och ocksâ det är livet.
Alla dessa dagar vi tar oss igenom dâ livet är sâ enkelt. VIlken fröjd att det faktiskt är det, 99,9% av dagarna. Det är nâgot att ständigt ha i huvudet och uppskatta.
Stumble men föll inte. Och hade de fallit hade vi haft full förstâelse och förhoppningsvis kunnat hjälpa till att dämpa fallet i alla fall lite. Nu har vi istället förmânen att stâ vid deras sida, upprätta - och försöker finnas där sâ gott det gâr, pâ de sätt det gâr.
Grattis Micke. Vârt hem är alltid, alltid öppet för er.
Without ;) dear.
RépondreSupprimer