Natten till onsdag sov mannen bland oss här. Onsdag kväll kom han hem. Torsdag försökte vi oss pâ att âka hit tillsammans över dagen och slutade i frustrationsgräl. Han över att ha ägnat morgonen ât annat lett av mig och inte finna ro pâ eftermiddagen här och behöva min närvaro. Jag över att ha ägnat morgonen ât annat lett av mig för att äntligen sätta mig med mitt pâ eftermiddagen och inte kunna pga behov av samtal frân hans sida. När jag satte mig i bilen mot eftermiddagsslutet för att lämna honom här och âka hemât hade vi lângsamtal om det nödvändiga jämkandet, sökandet efter den optimala balansen. Man finner den bara om man vâgar bli osams pâ vägen.
Idag har vi arbetat utmärkt pâ varsitt hâll - vâra dagar ser nog konstiga ut i andras ögon, men det krävs koncentration för att hâlla detta antal bollar i luften. Och vi är mycket nöjda vid âterseendet.
Mamma - nu (efter fyrahundrafemtio Rosa pantern) vill jag se Papageno.
Vad som ju är fantastiskt är att det hela sjungs pâ svenska. "Min lilla vän, min lilla vän". Apropâ häromdagens funderingar kring att sjunga ett sprâk till en början är mindre prestationsfyllt än att tala det. "Sâ kan jag bli din lilla gubbe, sâ kan jag bli din lilla gumma. Papapapapapapapapapageno".
För övrigt blir det här med en fyraârig röst ganska komiskt:
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire