31 déc. 2012

Brasklapp till. Stâr inte ut med alla dessa jävla intektuella sk artister

Sa hon, Kahlo, och syftade pâ alla dessa parisare som satt med ändan mot varma caféstolar och yttrade Sanningar om Kultur och Artisteri, medan livet stod pâ runt om dem i världen.

Och det förstâr man ju. Hennes eget och Riveras liv och konstnärsskap tog avstamp i en nödvändighet, omgivna av en omgivning som inte tillät att bara sitta ned och tycka en massa, utveckla teorier om ditten och datten, men ocksâ finnas med aktivt, göra.

Breton och kompani är ena jäklans talare, menade hon ocksâ, tar sig pâ sâ stort allvar att man fâr lust att sticka hâl pâ dem. Jag vill hem!

Jag ville absolut aldrig hem.
Men jag kom frân en helt annan omgivning och sâg inte allt lika klart ögonblickligen.
Ett liknande uttalande visar pâ att man lämnat bakom sig och âter kan vända hem till en rikedom som heter duga, ett fantastiskt inre välstând och styrka.

För mig var bara faktum att det satt folk och talade Kultur och Artisteri runt mig en gudagâva. Min gamla värld var inte lika rik och fanna att ur det nya klimatet föddes entusiasm. Jag fortsätter tycka det är en gudagâva.

Vilket inte fâr mig att mindre förstâ precis vad hon menade. Och inte heller hindrar frân att särskilja äpplen frân päron. Synen blir dessutom allt skarpare med âren och nyârets enda löfte skall bli att leta mig allt närmre äpplena (om det nu är dem eller päronen man skall sätta högst).

Gott Nytt Âr pâ er, alla vänner. Lât oss hitta tillbaka till det som just wont get away, som sâ fint definiterats av Colm Toibin som citeras i Jeffrey Eugenides tal till unga författare i länken Jenny Maria sâ fint bjöd pâ igârkväll och i vilken det finns nâgot för oss alla att ta med oss in i det nya âret.

En alternativ värld kan bildas, hâller pâ att bildas, grundad i viljan av det avstând vi önskar ta frân löpsedlarna, de vinklade nyhetssändningarna, och all annan skit som vill fâ oss att tro att det viktiga ligger i det oviktigas viktlösa hjärta. Det fâr bli vârt sätt att aktivera oss. Vârt sätt att sätta det viktiga i centrum - lât oss fortsätta tala litteratur, konst, politik och allt vi vill tala om. Ju mer vidrigt "det offentliga" blir, desto enklare att ta avstând frân det. Jag vill hem, sa Kahlo. Jag med, till mitt innresta själv.

(Och än har vi inte ens fâtt i oss en gnutta champagne...!).

Ett riktigt Gott Nytt Âr!

7 commentaires:

  1. Helena till Skansen! Ring klocka ring!

    Allt gott nytt!

    RépondreSupprimer
  2. Vaknade precis till av allt ståhej… Vi däckade vid tio. Så det här blir den sista text jag läser 2012, och ja! Låt oss utgå från det som aldrig kan försvinna, och aldrig glömma det!

    Och lova mig en sak, Helena, tappa aldrig den här gnistan!

    Gott nytt och kramar från Gunnar.

    RépondreSupprimer
  3. Önskar dig också ett Gott Nytt År!

    RépondreSupprimer
  4. Gabrielle - peuheu...! Allt gott nytt till ocksâ dig!
    Gunnar - det som aldrig kan försvinna, precis sâ! Gnistan att vârda, lova mig den vârden tillbaka, käre du!
    Lotta - kanske ses vi bland Savennières-gârdarna 2013!

    RépondreSupprimer
  5. Gott nytt år från Lyon!

    Jag känner mig så kluven ibland till det finkulturella samtalet i Frankrike - å ena sidan gör det mig lycklig att man tar kulturen på allvar och att det satsas mycket på festivaler osv.; å den andra blir jag ofta frustrerad över hur denna kultur domineras av en sådan liten grupp människor (oftast vita män över 50) som uttrycker sig i kulturtidskrifter, i diverse paneler, m.m. Inget illa om vita män över 50 år, jag skulle bara vilja se lite mer mångfald - måste kultur som tas på allvar per definition vara så exkluderande? Nåja, kanske är det så att jag letar kulturuttryck på fel ställen, vad vet jag...

    RépondreSupprimer
  6. Gott nytt âr till dig med, Jenny!
    Jo, jag förstâr hur du menar - här menade jag dock just Paris' kulturklimat mer i största allmänhet - icke de "etablerade", men alla de som intresserar sig för det och kretsar runt i staden, universitet, kaféer, muséer parker...

    RépondreSupprimer
  7. Då förstår jag bättre hur du menar - jag läste kanske lite slarvigt. Håller med om att det finns ett betydligt större folkligt engagemang för kultur i Frankrike än i Sverige. Jag vet inte om det egentligen är ett bra exempel (det kändes så just då!), men jag gick ikväll för att se filmen Foxfire (som kanske inte direkt är jättesmal, men heller ingen "The Hobbit") på min lokala Art et essai-biograf i Lyon, och det var SLUTSÅLT. Inte EN plats kvar. Och då är deras salonger ändå långt ifrån pyttesmå. Jag och en besviken dam i 60-årsåldern växlade ett par ord när vi lämnade kön, och hon tipsade mig om den argentinska filmen Jours de pêche en Patagonie, som hon beskrev på ett väldigt målande och inlevelsefullt sätt. Det kändes fint, både det spontana filmsamtalet och (trots allt!) faktumet att så många ville se filmen att vi var ett tjugotal som blev utan biljett.

    RépondreSupprimer