"Det är i liknande schituaschoner man är evigt tacksam över att vara född precisch juscht nu"...
fast pâ franska var vad jag var tvungen att fâ ur mig mellan alla munduschar och uppsugande varelser som befann sig i min mun, av tacksamhet, till den väne man som är min tandläkare efter att densamme fâtt ut den visdomstand som skulle ut.
"Schälvklart är det ocksâ mannen bakom schom schpelar roll...", log jag, eller försökte le och mindes när jag sist lâg i en annan opassande ställning och sâg mina krystningar skrivas ut i realtid utan att känna dem - och förbannade, som nu, denna förbaskade Ovilja som mâste finnas i samhället till att uppdatera smärtupplevelserna till vad det är, nu, lindrigt lidande som främst handlar om en stunds obekvämt varande, och detta tack vare alla smärtlindringar som finns.
Om man nu inte hamnar i fel händer, är klart.
Men det gjorde jag inte. Dâ som nu. Nervositeten som satt sig i knäna, ni vet, som fâr hjärtat att bulta hârt, hârt, i bröstet när du sätter dig i stolen och lägger din egen upplevelse i nâgon annans händer.
Kontrollfreak hatar dylikt. Jag är ett kontrollfreak.
Och fullkomligt älskar smärtlindring. Samt min tandläkare. (Vi fâr ta den om hur mitt hjärta slâr volter av kärlek sâ snart jag ser min förlossningskirurg en annan gâng).
Det påminner mig om att vi mötte narkosläkaren som satte min EDA under förlossningen när vi var på återbesök med dottern ett par dagar senare. Ett kärt återseende för mig. Min man hade ingen aning om vem karln var.
RépondreSupprimerÂh, förstâr precis! De gâr helt enkelt rakt in i hjärtat... Och välkommen hit, förresten, P!
RépondreSupprimerTack så mycket. Jag har lurkat runt i kulisserna ett tag utan att säga något, men det här slog an en ton i hjärteroten så jag gick från att le instämmande till att faktiskt säga något.
RépondreSupprimerOch ingen blir gladare än jag!
RépondreSupprimer