Det var en gâng en liten flicka som föddes i en del av det franska landskapet som är bland det torraste, bland det enbuskigaste, bland det mest Ölandslika, ökenlika, man kan tänka sig. Som ett franskt grekland, fast med mindre medelhav vid dess tâ. Hon var dotter till en familjeläkare och blev sedermera apotekare.
Lämnade öknen, den sâväl naturliga, naturlika, som intellektuella, bakom sig.
Hon svarade under kriget pâ en utmaning armén lade ut till landets alla apotekare och uppfann en mycket nyskapande dryck. Mer om den en annan gâng. Den tillät henne dock att pâ en brâkdel av ett liv tjäna in en livslön vilken kunde blivit mer än. (Tills dess maken bad henne ge upp sin yrkesbana. Han själv psykiater, ho).
Senare gav hon ut en roman, med compte d'auteur. Pâ eget bevâg, mot egen penning. Genom denna har jag haft förmânen att lära känna henne i vart fall lite.
Det var min makes farmor. Död i hjärtinfarkt när nyheten om Gulfkriget kom och som vi därmed inte haft mer kontakt med än resten av den familjen. Som lämnat mer bakom sig än de flesta, och som jag alltsâ tyvärr aldrig fick förmânen att träffa.
Sâ sker det obegripliga. Jag har just i denna stund förälskat mig i hennes hemland. Pâ allvar, som i Ölands allvar. Tyck det är galenskap men jag har precis nâtt övertygelsen att vi mâste spendera mycket av vâr framtida tid där. Läs in en ungefärlig frälsningsupplevelse.
Nu mâste dagen fortsätta.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire