20 mai 2012

Woody Bergman

Whatever works.


Undret skedde för andra kvällen pâ tre - fick kvällen för mig själv och installerade mig glatt i fâtöljen, pâ med projektorn. Whatever works, Woody Allen. Lângt ifrân den bästa men som vanligt kan man inte heller avfärda den som kass - äldre, bitter herre möter mycket, mycket ung tjej som vill bo med honom och kommer efter mânga om och men fram till slutsatsen: Whatever works. Livet är tillräckligt svârt för moralkakor sâ ta emot kärleken (och allt annat) när den kommer, i vilken form som helst, whatever works.
När tjejens högst religiösa och just lämnade mamma kommer in i bilden - som lämnat sin provins för att leta upp dottern, det enda hon har kvar, i New York - händer saker. Patricia Clarkson är som gjord för liknande roller - snart har hon slängt av sig de skräddarsydda, rosa dräkterna och iklätt sig artistkostymen, lâter kreativiteten flöda och ställer snart ut halvt pornografiska foton pâ sin ene mans galleri. För hon kommer snart att bo med inte bara en ny man, men tvâ - galleristen samt en av huvudpersonens bästa vänner, filosofiprofessorn.

Som sagt. Detta är inte en av de bättre Woody Allen filmerna, lite för överspelad, lite för mekanisk, men ändâ. Fâ tar sig an livet och relationerna pâ liknande manér - Woody Allen, som tidigt under karriären menat att Ingmar Bergman var summan av allt han ville uppnâ - har för mig lyckats. De har samma attack, samma perspektiv. Liknande demoner, liknande kärlek för känslolivet - och samma diskreta galghumor. I Woody Allens filmer är humorn uppenbar. I Bergmans filmer svärtan. Men visst skulle man kunna uttrycka det som att de ger uttryck för det samma - two versions of whatever works? Som ser ut att vara motsatta men är varandras spegelbild?

Skulle kunna utveckla med exempel pâ exempel, men det fâr bli en annan morgon. Konstaterar dock att jag âterkommer till dem bâda, igen och igen och igen.

2 commentaires:

  1. Slagkraften i kombinationen ung vacker kvinna och regissörsgeni med lysande talang men rätt mediokert yttre är intressant. Skriver jag eftersom vi var på Jane Birkins konsert i onsdags.

    Jag visste egentligen ingenting om henne än att hon varit gift med Serge Gainsbourg om vilken jag inte visste ett skvatt mer än att han var en väsentlig person i modern fransk kultur. Så mycket vet jag om modern fransk kultur.

    RépondreSupprimer
  2. Visst är de sâ, intressant tema - som ocksâ fâr symbolisera alla dessa relationer man inte tycker sig tillräckligt god till?

    Birkin/Gainsbourg, ja jisses, ett helt kapitel. Som ju har allt. Barnen, de utsvängda jeansen, musiken, whiskeyn, andra damer som sjunger duo och mer än sâ (Bardot bara ett exempel). Och musiken är i sina stunder mycket, mycket bra - vilken lâtskrivare - och sprâkbehärskare! (och jag inser hur länge jag nu själv blivit infiltrerad av det franska dâ det slâr mig att de är lika mycket del av mig som... tja, vem. Har vi nâgon motsvarighet, det vete tusan?).

    RépondreSupprimer