Varför tar man dit en person som Per Hagman utan att ställa en frâga om hans litteratur? (Eller är ett litteraturprogram endast tänkt behandla författaren som person?).
"Känner du till de rykten som gâr/gâtt om dig?".
"Var känner du dig mest hemma?".
"Hur blir man en Per Hagman romanfigur?".
"Skulle du kunna byta liv med mig?".
Märkligt.
Helena
RépondreSupprimerdet är ett uttryck för tidsandan. Allt måste vara underhållning. Inte ens litteratur kan man diskutera utan att apa och fåna sig. TV-mediet tycks dessutom inbjuda till trams. "Intervjun" med Hagman är ett övertydligt exempel på hur illa det står till. Veckotidningsskvaller. Tomgångsprat. Kompissnack. Klia mig på ryggen så kliar jag dig.
Tur att böcker fortfarande är tillåtna. Det kommer en dag då de alla bränns på underhållningsbålet.
Jo, det är väl sâ. Skall villigt erkänna att jag funderat en del vidare pâ det under morgonen - jo, man är nog rädd att det "för litterärt" ej skulle intressera. VIlket är synd - med en sâdan satsning som Babel skulle man ju kunna tänka sig att vâga riskera att behandla just huvudämnet - de tittare som hittar dit antar jag skulle vilja se just detta? (mao dâligt förtroende för tittarna och deras kapacitet?).
RépondreSupprimerMan fâr väl tänka sig, för att se det ur en positiv aspekt och inte lâta sig bli tagen av en för pessimistisk syn, att den verkliga diskussionen/intervjuerna numera finns annorstädes: Youtube och dylikt. Det är i vart fall fallet för mânga "större namn", har ej sökt Hagman dâ jag ej är tillräckligt motiverad - vet ej hur det är i Sverige, men Frankrike har mängder av "brinnande, överexaminerade och underbetalda kultursjälar" som publicerar diverse pâ mer eller mindre obskyra tvkanaler eller inte ens tv kanaler. Vi lever i en mellanperiod där vi fortfarande väntar oss kvalitet av TV - medan den redan är mer eller mindre död?
Det är nog sâ man fâr se det - för tillslut känner man sig själv som en klyscha, den som kritiserar nâgot som kanske oundvikligen är det det är?
Men till syvende och sist tycker jag fortfarande det är intresserande märkligt att man kan ha en författare framför sig och sâ lite intressera sig för det skrivna ordet - Hagman lockar mânne för mycket till Hagman och hans "generationsstjärnestatus"för att sâ skall vara fallet? (och man dras obönhörligen till hans blâ ögon (haha)).
Det ante mig---
RépondreSupprimerman måste liksom ha något annat mål i livet än att vara en del av teve-kulturen, för att det ska bli bra dialog och frågor. Daniel blev också kritiserad, men han hade ändå ett gediget intresse. Jag tror inte på den där bruden.
Jo. Jag blev nog egentligen besviken over att bli besviken.
RépondreSupprimerGabrielle, jag tycker du säger detta så bra: "man måste liksom ha något annat mål i livet än att vara en del av teve-kulturen"
RépondreSupprimerDet är ett stort problem att det mesta ska mätas mot, jämföras med, få sitt värde genom och i tv.
Herregud, så skönt tyst det kan vara inne i riktig litteratur. Tyst så att man både hör och ser gestalterna.
Måste man inte alltid vara åtminstone lite misstänksam mot dem som kommer till en lokal för att se och höra en författare tala?
RépondreSupprimerOch tyvärr är det den delen av publiken, den som bekräftar ens misstänksamhet, som får styra inriktningen i Babel.
Borde man ens bjuda in författare alls till ett teveprogram om litteratur? Möjligtvis för att diskutera andra författares verk, alltså då i egenskap av läsare.
"Herregud, så skönt tyst det kan vara inne i riktig litteratur. Tyst så att man både hör och ser gestalterna."
Ja, Thomas, jag andas lättare bara av att läsa de raderna.
Gunnar - jo, säkert, men om det är vad som fâr styra inriktningen är det extra trâkigt, det är att förakta och se ned pâ själva tittarna, de för vilka programmet (väl) är till för.
RépondreSupprimerAtt det GÂR att göra bra program var Brouillon de culture här ett starkt bevis för - gick pâ fredagkvällar, bästa sändinngstid, dryga tvâ timmar lângt och behandlade allt frân debutromaner till gamla klassiker, frân typ Montaigne och framât... Dock och ett stort dock drevs det av en passionerad eldsjäl, Pivot, och som hade en sjujäkulens talang till att fâ till mycket intressanta diskussioner pâ hög nivâ. När han beslutade ge sig, efter jag vet inte hur mânga decennier i rutan, lades programmet ned (ja! ett sällsynt bevis pâ oersättlighet...). Andra program tog vid - med mer glassigheter och programledare som la mer koncentration pâ att snurra sina kornblâ läsglasögon än pâ sina frâgor.
Givetvis fanns det, dâ, nackdelar eller snarare negativa konsekvenser OCKSÂ, men det är ju smallar man fâr ta i sammanhanget - dvs, som nutida författare innebar inbjudan till BdC garanti pâ bokhandelsbord och artiklar, medan ickeinbjudan innebar motsatsen - och de större förlagen, Gallimard och co, var i sin tur ofta garanterade plats. Men samtalen, de bär jag i stort antal med mig än!
Den delen av publiken som du, Helena, och även jag, tillhör är väl dessvärre i klar minoritet. Författarrollen har sugits in i, tagits upp av, det samtida kändismaskineriet, och även läsarrollen har förändrats. Vem går helt opåverkad? Att ställa såna där frågor som Hagman fick är mer accepterat idag. Babel vill ha ett brett tilltal, då blir det väl såhär. Trist, japp.
RépondreSupprimerTror inte SVT skulle våga ha ett program som det du beskriver. De är rädda för allt som luktar elitism.
Det ligger nog mycket i din slutkläm!
RépondreSupprimerMen hörrdu Gunnar. Jag gâr vilse bland Gunnar. Har du gâtt och gift dig?
Nu tittar jag inte på Babel, och har aldrig gjort det, men jag älskar program där författare talar med sina läsare om sina böcker. Det är en passion jag började odla under kulturhuvudstadsåret 2001 när min vän Den Amerikanske Författaren ordnade en serie sessioner med sina inbjudna favoritkollegor. Man fick alltså ställa frågorna lajv, till Luis Sepulveda, Sue Townend och Jostein Gaarder för att nämna några.
SupprimerJag lyssnar också alltid på BBC World Book Club som är samma typ av program fast på radion (dock lajv för den som kommer till inspelningen i London). Det programmet älskar jag därför att Harriet Gilbert som håller i det är så kargt genuin och icke-insmickrande utan att vara charmlös, därför att det är BBC World i sitt bästa (läs folk ringer in från Nigeria och Pakistan) men framför allt för att det är ett no-nonsense-program om litteratur. Utan elitism. Och utan känslighet för tidsandan - den bok som diskuteras kan vara från förra året eller femton år gammal. En välgörande blandning av Nobelpristagare och bestsellers (fast det uppenbarligen finns en litterär minimumnivå):JMG le Clezio och Henning Mankell. David Grossman och Khaled Hosseini, osv.
Man kan göra annat (som att sticka sjalar) medan man lyssnar. Finns som podcast.
http://www.bbc.co.uk/programmes/p003jhsk/episodes/player
Âh, vilket bra tips du verkar komma med!! Tack! Känns mycket mer som det jag önskat finna!
RépondreSupprimer