3 déc. 2011

Dagens

Oh nej-upplevelse: Stâr där, i den lilla affären som ska lägga ned och som erbjudit mig massor av fina smâ saker att inhandla, mycket asiatiskt, och ska just ta fram kortet när jag. Inte hittar kortet. Trogna läsare minns att jag för inte länge sedan spärrade alla kort efter borttappad plânbok. Pâ väg hem med snabba steg börjar det bulta i bröstet, oh nej, nu är jag alltsâ här igen. Eller där. Med borttappad plânbok. Här är där där man är, där är där man inte är. Är dessa dagar lite för ofta där istället för här och, ja, dâ gâr det som det gâr. Tecken pâ att det är alldeles för mycket samtidigt är när man har stora hâl i sin tidsuppfattning. Gâr igenom gârdagens sista skede. Eller snarare, försöker förtvivlat gâ igenom gârdagens sista skeden. Ser mig ta upp väskan med datorn, springa mot dagis för att inte som alltid finna Lillo sist, i ett halvt nedsläckt daghem, rusa in, rusa ut med henne i släptâg. Rusa vidare till Monoprix för inhandling av diverse, bla utan att hon ser godis till en adventskalender som jag tänkt fixa till, som sâ mycket annat jag tänkt hinna fixa till, men inte hinner. Släpar saker och henne hem. Och sâ vidare och sâ vidare och här smâspringer jag nu, med andan i halsen, och försöker tänka var kan den vara, den lilla skinnfickan med diverse kort. Vart gick jag, var satt jag, var lâg jag ned. Finner inget.

Fynd: En papperspress som är som en halv glaskula med nästan tio cm i diameter om ni hajar, med en fâgelteckning inuti, jättefin, kunde inte lâta bli, lika lite som jag kunde lâta bli en krukliknande sak i krakellerad blekturkos och redan nu hör jag kommentarerna ringandes men herregud var ska vi ha alla dessa saker och svaret är enkelt: pâ mitt framtida skrivbord, min käre, där är precis var jag ska ha denna vackra... eh, papperspress. Brevpress kan man ocksâ kalla det. Ja jäklar vad här ska skrivas brev sâ jag fâr mânga fina brev tillbaka att lägga under denna förtjusande. Brevpress. (Och pennor skall givetvis pryda insidan av den blekturkost kraellerade krukliknande pennburken).

Absolut vackraste: Den unga tjej som mycket försynt steg in i butiken och lämnade över ovan nämnda skinnsak med alla kort i, "hon hade hittat den och ville bara", "jag tackar â min livskamrats, alias slarvigaste i världens, vägnar" hann jag bara höra och hann inte ikapp henne för att säga hur mycket jag tyckte om henne. Och lämna över nâgon slags hittelön. Jag hoppas hon kommer tillbaka, hon räddade denna och mânga framtida dagar.

Roligaste: Sittandes lite för lângt fram för att insupa Anne Teresa de Keersmaekers sista opus sluts danstruppen upp framför vâra ögon och vad ser jag. "Psst. Du. Ser du att det är de tre renskinnsköparna?". Bara nâgra timmar tidigare har vi diskuterat bästa skinnet bland de âtta som finns kvar att lägga i en ännu ej inköpt fâtölj eller stol att ha stâendes under kalla vinterdagar exempelvis framför en brasa. I en öppen spis.

Längtan: Tid. I alla dess former. Fri tid. Lugn tid. Nutid. Framtid. Samtid. Inatt drömde jag âterigen det âterkommande temat när jag besöker mina gamla lägenheter, varvat med lägenheter jag bara besökt men det aldrig blivit nâgot med (det är mânga...), och hur de alltid är enorma och det ofta finns en hel vâning, hemlig, ofta hemlig, liggandes snett bakom eller snett över den offentliga, och jag gâr mellan den ena och den andra och. Analysera den som vill, lägenhetsdrömmarna dyker alltid upp i liknande perioder.


Närmsta resa: Det blir tre dagar i Berlin i Februari, pâ tu man hand. Tre dagar pâ tu man hand. Tre, tu. Som jag längtar. Senast jag var i Berlin var i stort sett samtidigt med denna blogs pânyttfödelse. Ursprungsfödelsen skapade endast tvâ inlägg. Ett som sa hej, ett som sa, detta ska bli spännande. Sen blev det tyst i ett och ett halvt âr. Nu ska jag till Berlin igen. Senast var det Hertha Müller som just fick Nobelpriset i litteratur och det var fint att vara där, dâ.


Fundering: Ni vet hur det är, ibland sitter en fundering kvar som en sten i skon och de senaste dagarna har jag haft i bakhuvudet en tweet om August Strindberg som sedd som alldeles för okänslig, motsatt till andra, föredragna, som är överkänsliga. Och jag har tänkt mycket pâ det där, hur man kan tolka August Strindberg som okänslig. För mig är han just överkänslig, eller i vart fall mycket känslig. Funderat pâ hur man kan tolka nâgot sâ diagonalt motsatt. Eller sâ är det bara jag som är okänslig. Eller känslig pâ liknande sätt och därav läser känslig där man alltsâ kan läsa okänslig. Eller. Hursom, jag älskar Strindberg.

Absoluta mest brâdskande behov: Sömn. Nu.

7 commentaires:

  1. Så många ögonblick en dag, ett liv, består av...

    Det där med dolda rum bakom en oväntad dörr känner jag igen. En psykolog som min syster intervjuade menade att det kan handla om att ana större möjligheter i sig själv. Du säger att det återkommer i vissa skeden av livet, nog handlar det väl om utveckling?

    Vi har ett renskinn som vi då och då bestämmer oss för att drapera på något bra ställe. Varje gång blir vi lika förvånat upprörda över att det släpper hår som om det satt på ett levande djur i maj månad.

    Om ni säljer bra skinn finns det ytterligare ett skäl att komma förbi i sommar!

    RépondreSupprimer
  2. 1) Är man överkänslig gentemot sig själv kan man lätt bli okänslig gentemot andra. Med det menar jag att personer som är upptagna med att själva bli sårade kan hinna trampa på många tår under tiden. Överkänslighet och finkänslighet bor inte nödvändigtvis i samma person.

    2) Det där var ett sådant Fransyskan-inlägg som ger mig behagsgåshud så här på lördagsmorgonen.

    "jag tackar â min livskamrats, alias slarvigaste i världens, vägnar" Fint, det.

    RépondreSupprimer
  3. Jorun - ana större möjligheter i sig själv, hm hm hm. Det lâter spännande! (själv anar jag dock kanske här snarare en längtan efter ngt som inte (just nu) finns, men det ena behöver kanske inte utesluta det andra?).
    Spännande lâter ocksâ ert skinns släppande av hâr i maj...? det mâste jag studera i detalj pâ vârt eget.
    Renskinnen är jättefina och ni är sâ välkomna!

    Annannan - 1) ser när jag läser om mitt inlägg att det blev lite konstruktionsfel när jag gjorde ngn sista modifiering. Dvs, AS som "okänslig" var i tweeten satt i motsats till en poet sedd som "överkänslig" och därmed att föredra. Och själv ser jag AS som just högst överkänslig - men som du mkt riktigt säger: Okänslighet och överkänslighet gâr tätare hand i hand än de bägge med finkänslighet! (Vilken fin samling sammansatta känslighetsord, förresten).

    2) liknande kommentar gör mig verkligt varm. Och fâr mig att tänka att dâ har kanske den här bloggen i vart fall ngn sorts liten funktion ändâ? Tack!.

    RépondreSupprimer
  4. Äsch, Ola Hansson befinner sig i skuggan av Strindberg med rätta.

    Båda var sensibla, men Hansson var dessvärre korkad, vilket det är svårt att beskylla Strindberg för att ha varit.

    Och varför är det alltid en speciell sorts mänskotyp som säger Hansson med näsan i vädret när någon nyss sagt Strindberg?

    Samma typ av mänska som inte vågar läsa samtida litteratur för att de då skulle tvingas syna sin egen begåvning i spegeln. Det är så enkelt att alltid hävda Klassikernas Storhet. Fånigt och fegt och urbota TRÅKIGT! Kom igen, vill man säga till de mänskorna, att vara retro var fräscht ungefär ett halvår, men nu luktar det bara unket.

    Sorry... Blev lite upprörd. Trött på den sortens attityd och den sortens personer.

    RépondreSupprimer
  5. Gunnar, klart man kan bli upprörd och jag tycker om att du blir det härinne!
    Det är sant att det är enkelt att alltid hävda Klassikernas storhet - ett urval är gjort som man om man ägnar sig ât samtiden istället fâr vara med om att göra själv. Samtidigt som jag själv emellanât bli lockad att lägga nutiden ât sidan, för gud vet att det är svârt att hinna göra egna urval (och man fâr harva sig igenom mycket för att hitta guldkorn) - men kommer alltid tillbaka till att man helt enkelt inte FÂR lägga nutiden ât sidan. Det är den vi lever i, det är den vi utgâr ifrân, (nästan) allt annat är dömt att bli en repetition, i bästa fall, en klyscha annars. "Man mâste vara absolut modern", skrev Baudelaire, ett uppmaning jag ofta âterkommer till i tanken, i bloggen ofta âterlänkat till.

    För övrigt ät ju detta med "de traditionella vs de moderna", en motsättning som är gammal som gatan, vilket visar att det är en komplicerad förhâllningsfrâga. Victor Hugo fick smaka pâ tomatkastning när han visade upp sin första pjäs pâ la Comédie Française, kastade av de traditionella... Baudelaires citat hänvisar ocksâ till detta. Idag finns det fortsatt författare, poeter, som vägrar datorer i "det autentiskas namn" (läs föredrar skrivmaskin), motsättningen finns överallt.

    Dock fâr man väl här, haha, tillägga att vare sig Strindberg eller Hansson är direkt nutida, men det är en annan femma - men de är ju â andra sidan representanter för just de bägge lägren, jag tror mig fullkomligt förstâ vad du är ute efter!

    Läste ngnstans Strindbergs egna förord till sina Dikter (1883), apropâ att hans "fiender" (traditionella) utmanat honom genom att mena att han inte var bra pâ vers. »Att jag icke kan föra dem med sådan ledighet som mina fiender, är således en förtjänst hos mig, så mycket mer som jag anser versformen slå tan­ken i onödiga fjättrar, vilka en nyare tid skall bortlägga.»

    "Fânigt, fegt och urbota TRÂKIGT" skall from idag eka som tillägg till mitt inombords absolut moderna.

    RépondreSupprimer
  6. : )

    Lustigt i sammanhanget är också att Strindberg sett från idag var ganska hyfsad på en hel massa gamla (forn)nordiska versmått som ingen idag skriver på.

    Tack för att du läste mig generöst!

    RépondreSupprimer
  7. Den generösa läsningen var ömsesidig (och uppskattad).

    RépondreSupprimer