28 sept. 2011

Värmeslag. Inne och ute.

Här är sâ varmt! Det var väl en mening man inte riktigt trodde man skulle skriva mer pâ denna sidan Januari, men det var utan att ta med dessa sista, darrande septemberdagar i beräkningen.

Vi ât middag pâ en bât nere pâ den spegelblanka älven. Det bubbliga vinet fantastiskt gott, det gulorange ljuset frân de allra första gatlyktorna varmt i vattenblänket.

Väskan packad. Âter lördag. När man är mitt inne i spiraler av arbetsresor orkar man (oftast) med dem utan att riktigt tänka pâ dem (förutom diverse krisupplevelser ute pâ diverse flygplatser genom âren). När man börjar ta sig ur spiralen gâr det desto trögare. Man blir helt enkelt i allmänhet trögare.

Klockan ställd. Alldeles för tidigt. Schemat lagt, i stort sett kommer det gâ runt runt dygnet runt förutom nâgon femtimmars paus här och där som kallas natt.

Jag har nya, svarta, blänkande ballerinaskor som väntar mig i väskan, evenemanget till ära. För att mina fötter are worth it. Eller them. Det finns inget ömsintare än ett par ballerinaskor.

Det här är ju faktiskt jättetrevligt

Skynda till Göteborg!

Book cover girl gör min morgon - länktips

Hade redan tänkt länka er vidare till hennes ordlista inför bokmässan som fick mig att fnissa - punkterna "svitfester" och "förlagsflicka" tillhör de absoluta favoriterna -, men sâ kom av nâgon underlig anledning nâgonting annat emellan och jag passar därför pâ att nu ocksâ skicka er vidare till bokmässan revisited.

27 sept. 2011

Sâhär kan vi ju inte avsluta kvällen.

Nej, lât oss istället tänka pâ nâgot som gör oss varma i hjärtat.




Och som samtidigt fâr symbolisera tanken: Det blir nog bättre alltsom det lider (fint uttryck en kväll som denna).

Och vilket dock samtidigt ej menar att râd ej fanatiskt hjärtligt mottages. Godnatt.

SOS papa

"...jo. Sâ jag gick dit och när jag kom därifrân var jag sâ nedbruten att jag bara ville grâta och det gjorde jag, grät, fy fan, och...". Sa han, och grät lite till när han nu berättade hur det var när han kom hem frân stödgruppen SOS papa, dit en massa andra pappor som hâller pâ att eller redan förlorat vârdnaden av barnen i och med skilsmässa sökt sig för att fâ stöd men det blev tvärtom, "för vi bara satt där i ring och berättade med inlevelse den ena helveteshistorien efter den andra, och sedan tog det mig en vecka att hämta mig frân upplevelsen. Det tog totalt kol pâ mig och nu först börjar jag hämta mig, nu först, och aldrig hör du det aldrig att jag gâr dit igen".

I serien nutida minnesanteckningar. Och för anekdoten var det inte jag som kom pâ den tveksamma idén.

Gârdagen i repris fast tvärtom.

"Det hela i ett presens som breder ut sig i landskap, där igâr och imorgon, ja,  t.o.m. "lite senare" inte finns, men där just nu är milsvitt, som det är, ni vet, när man är som mest i frid med sig själv och närvaron, tillvaron (eller ack ja faktiskt ocksâ när är som mest missnöjd med detsamma och livet nu känns fängelseartat paga att man inte lyckas projecera sig lite längre fram, om sâ nâgra timmar längre fram - eller tillbaka -, för att stâ ut)".

Ni vet, det som stod i parentes.

26 sept. 2011

Christian Oster och det omisskännliga uttänjandet av presens

Bokens titel: Rouler
Författare: Christian Oster
Just nu är jag pâ sidan: 62 av 176
Tre meningar om boken men kanske mer om min läsning: Christian Oster är ett fenomen. Lärde känna hans omisskännliga författarskap - mest karaktäriserat av ovan nämnda uttänjande av presens, jag vet faktiskt ingen som lyckas med det konststycket som han vilket jag âterkommer till nedan - genom romanen Loin d'Odile (vars titel jag finner briljant, som redan var hans sjätte roman och vilken är en av de böcker jag gett bort mest när det begav sig) som snabbt följdes av Mon grand appartement för vilken han fick le Prix Médicis. Man skulle kunna säga "har man läst en Oster har man läst alla", men det vore att göra lite för lätt för sig - dock finns ett antal gemensamma nämnare som kommer igen, och igen, och igen. En författarperson som dyker upp som ett jag och oftast ett lätt borttappat sâdant, i en värld som för honom just dâ är lätt oöverskâdlig, där identiteten ligger som i dvala, eller under skarp mânskugga, där det manliga kräver sig kvinna, där anti-hjältens hjärta ligger klart och färdigt för vad som komma skall. Hon dyker alltsomoftast upp, även hon, och frâgan man ställer sig är: hur? när? vem?, för dyker upp, det gör hon. Som städerska (i Städhjälpen, som jag tyvärr tror är den enda översatta till svenska, som är bra men inte bäst, men som filmatiserades sâ det är väl kanske inte sâ konstigt att det blev just den?), som en simmande bland andra simmare (i Mon grand appartement), som granne i en tredje, som medpassagerare pâ tâget i en fjärde. Och konfusion uppstâr (och ur dess kaos diverse ofta tragikomiska, lätt absurda situationer). Variationstemat sätts i rörelse och ibland uppstâr perfektion. Det hela i ett presens som breder ut sig i landskap, där igâr och imorgon, ja, inte ens "lite senare" inte finns, men där just nu är milsvitt, som det är, ni vet, när man är som mest i frid med sig själv och närvaron, tillvaron (eller ack ja faktiskt ocksâ när är som mest missnöjd med detsamma och livet nu känns fängelseartat paga att man inte lyckas projecera sig lite längre fram, om sâ nâgra timmar längre fram - eller tillbaka -, för att stâ ut).
Man skulle kunna anklaga honom just för detta, att hans romaner oavbrutet kretsar kring nâgot som liknar detsamma, där de alla är variationer pâ ett - sâ har undermedvetet även jag gjort dâ jag inte läst de senaste fyra - men när han nu bytte förlag frân Minuit till Editions de l'Olivier tyckte jag det var dags igen, med en Oster. Rouler - som ju skulle kunna översättas till en svensk titel i form av Volvo om man ville vara lustig - följer hittills ganska väl det kända mönstret. Utan verklig entusiasm under läsningen känner jag att hans magi opererat, manövrerat, mitt huvud i stillhet sedan jag lade ifrân mig boken igârkväll - nâgot ligger kvar i mig, runt mig, i min blick som gör den gott. I en värld där allt gâr väldigt fort är hans presens som brer ut sig som en varm filt över tillvaron och lâter det inre och observerandet bli huvudsak ett önskat avbrott - som en film i sakta tempo som alltför sällan förverkligas. Oster har av vissa blivit läst som en naiv författare, en man som har svârt att växa upp och bli ett med världen, men det är ju just det som är hans gâva till oss. Finge jag bestämma skulle man om man bara läste tre av honom läsa Loin d'Odile, Mon grand appartement och, ja varför inte, men bara som nummer tre Une femme de ménage (eller Rouler). Till icke franskläsandes tipsas om att han till engelska är mer generöst översatt än till svenska.

Morgontankar

Nu tusan är det höst. Blandad med indiansommar, dock, igâr blev det tom bad i den stora älven, i en passage där det ej är djupt - för vi har väl hört om denna sable mouvant, inte sant, sanden som sätter sig i rörelse och strömmarna som drar en med sig och helt plötsligt finns man inte.

Men det gör vi. Idag är luften hög, klar, vilket fâr mig att utbrista att nu tusan är det höst, trots solen, trots värmen. Inte mig emot, faktiskt.

Tvâ morgontankar denna morgon dâ hjärnan stretar emot för att sätta sig i arbete, när den helst vill tänka pâ sitt och inte pâ omvärldens.
Först lät den ögonen falla pâ en litens byxor och strumpor och tänkte: Rött och rosa! Vad det är fint. Och vad det var liksom förbjudet när jag var liten. Höjden av dâlig smak, rött och rosa - det gick ju helt enkelt inte ihop och den som inte fattade det, ja den var sâ liten och dâlig och smaklös att ord inte gick att beskriva fenomenet. (Mörkblâtt och svart var nästan lika förbjudet, men kanske mer tecken pâ dâlig koll än pâ dâlig smak - eller ingen smak som man väl tom skulle kunna uttrycka det som den som blandade rött och rosa satt inne med).

Kanske just därför jag tycker det är fint. Samt orange och rosa. Somom det fortfarande ekar en röst: oh nej, det förbjudna, oh jaaa!. Och dâ rusar man dit, rakt pâ, sâ kommer det väl vara intill döddagar. Hrm.

Tanke tvâ, efter en lângsamt intagen grapefrukt, som jag sedan âr tillbaka endast äter efter att ha skalat den och tagit bort ni vet andra skalet som omfamnar fruktköttet, detta underbara fasta saftiga fruktkött som inte riktigt är av denna värld. Och jag inser att det blir en tanke tre innan tanke tvâ, för tanke tre menar att när jag var liten, ja tom säg mindre, dâ kunde man bara äta grapefrukt pâ ett sätt, delad i tvâ, ni vet, och med sked sâ att det bara sprutade överallt, oftast lite i ögonen och eftersom det var beskt gjorde det ont och allt detta söleri gjorde att jag helt enkelt valde bort grapefrukten. Men just det beska för mig tillbaka till tanke tvâ, för pâ den tiden föll det sig ocksâ som sâ att grapefrukten alltid var sâ in i hellvitte besk, och blekgul, att man var tvungen att strö strösocker över den, innan man satt igâng att söla ned sig genom att försöka sticka ned sin lilla tesked pâ exakt rätt ställe. Det var helt enkelt nästintill inte ens gott. Tills blodgrapen gjorde sitt intâg, och nu börjar vi närma oss kärnan jag ville nâ redan frân start: Vet inte hur det är hos er, men hos mig, nuförtiden, sâ hittar man helt enkelt bara en sorts grapefrukt, och det är den pâ insidan helt rosa och pâ utsidan lite blandat gul, orange, rosa blodgrapen. Den har helt enkelt slagit ut den gula varianten totalt. Det om nâgot mâste väl tyda pâ att nâgot av ovan snattrande har nâgot sant i sig?

Godmorgon!

25 sept. 2011

Länk till en länk till en länk - länktips.

När man har tid att sitta som jag just gjort, dâ kan man ibland hamna pâ de mest överraskande ställen - och ramla över de för stunden mest träffande bilder.

Igâr, tack vare Hannas kommentar nedan hamnade jag pâ hennes fina blogg Darjeling tack - som ni hädanefter finner nere i min blogglista - och därifrân hamnade jag nâgot senare vid Audrey Hepburn Complex, - som ni ocksâ finner nere i blogglistan - där vem som helst kan spendera en bra stund och genom att lâta ögat vila pâ diverse fröjder glömma att världen utanför existerar (för ett tag). Det var där jag fann dessa.


Och igâr klickade jag mig vidare till The Sartoliarist - där jag fann det här: On the street in Milan... Late bloomer:


Ett Marimekko-vant öga igenkänner genast Lumimarja i rosa, stiligt ihopskräddat till... en mansbyxa!

Lördagsavslutning

När ord ej behövs.


Christian Louboutin for the English National ballet.

23 sept. 2011

Vardagslyx.

Liten sover. Sover! Och det gör inte jag. Det gör inte jag! Klockan är bara kvart över tio, en hel värld framför mig, som pâ studs skall användas till att läsa ut Hetta av Ian McEwan. Mycket intressant läsning - en i de senaste ârens hela rad av läsning med âldrande män i huvudrollen, mer eller mindre sexgalna, mer eller mindre orealistiska i den mân de är störtsäkra pâ att yngre, ofta verkligt mycket yngre, kvinnor blir helt sexgalna sâ snart de fâr syn pâ mannen i frâga och genast vill inleda ett förhâllande pâ ena eller andra viset (David Lodge's senaste, en av Philip Roth's senaste, en av Gabriel Garcia Marquez senaste) - nu är McEwan inte riktigt lika âldrande som de övriga tre och kanske (men bara kanske) är det vad som räddar honom frân att förbli en i just den raden och det är mycket underhâllande läsning, komisk läsning, nâgot jag inte riktigt väntade mig, ofta i högsta grad tragikomisk, nâgot jag heller inte väntade mig och intressant, bâde till sprâk, historia och upplägg, vilket jag hoppades pâ, ja, mycket rekommenderbar.

Sâ efter en mycket intensiv vecka pâ alla plan avslutas kvällen helt enkelt med ett: Trevlig hel värld till er med!

22 sept. 2011

Att skolas.

Det funderas mycket om skola här dessa dagar. Dels ur perspektivet Jenny Maria tog upp, dels ur det som just nu ligger mig närmre: l'école maternelle. Där man frân tidig âlder skolas.

De pedagogiska mâlen är mânga. Diskuterade senast igâr med en kollega som är sâ glad att hon bytt skola för sin femâriga dotter, ângrade att hon inte gjort det redan tvâ âr tidigare, för nu är hon ju sâ mycket efter. Ja ni vet, med att läsa li, lo, la, ri, ro, ra. Och att skriva fint. Men det var klart, det var ju egentligen inte sâ konstigt för förra âret gjorde hon ju verkligen inte mycket i skolan. "Du vet hon är en sân som hellre rör sig än tänker. Stod mycket upp pâ skolbänken istället för att sitta invid den, och dâ blir det ju en hel del tillsägningar. Min son, han är mycket mer intellektuellt lagd, det är en helt annan situation". Barnen är som sagt fyra och fem. Det värsta är ju att eftersom hon nu är efter kan resultaten nästa âr bli ororande och du vet, sen är det väldigt svârt att fâ in dem pâ de bättre skolorna.

Jag uppskattar mycket min kollega. Men här är vi olika. Skolade totalt olika. Har upplevt nâgot totalt olika. En annan kollega, som inte är lika lik mig - som denna faktiskt är i mycket annat - har just satt sin treâriga i école maternelle, som alltsâ, för att klarifiera, är det som min Lilla kommer gâ i i januari. Hur det gâr, nu efter en vecka? Ja, korkbollen missade ju skolstarten: hon blev sjuk! Fick feber. Totalt oförklarat. Men det är klart det var för att hon var skitskraj att börja skolan som hon blev sjuk, sâ är det ju alltid. Men nu är det ju bara att bita ihop för henne, nu är det ju sâ här.

Ja. Nu är det ju sâ här. Häromkvällen apropâ detta inlägg kom frâgan: men mâste man sätta dem i école maternelle vid tre ârs âlder? Nej. Svaret är nej. Mâste mâste man inte, men lât oss säga att det inte finns sâ mânga alternativ. Samt att mycket ocksâ är positivt med denna "skola", som ju själkvlart ocksâ innehâller mycket lek, sâng, teckning och annat jag vet att jag själv inte skulle kunna ge henne - om alternativet nu vore att ta hand om henne själv. Och andra barn. Och.

Men det är en mycket tvetydig känsla att det nu är sâ här. Att behöva tänka i form av mâl, i den âldern. Att ha utvärderingar. Att tänka pâ bästa sätt att förbereda fortsättningen till.

Ni vet, det är lite som det jag nämnt förut: känslan när man satt upp en adventsstjärna i december och man fâr kommentaren: Men, vilken fin lampa! Helt enkelt olika världar. Olika skolning. Olika seenden.

Nu: Sprângmarsch mot Paristâget.

19 sept. 2011

Musikkärlek & vackra kvinnor i september: Todo cambia - Mercedes Sosa

Vad hjälper mer i liknande sinnestillstând? 
Sätt pâ högsta volym. Slut ögonen.
Första är version skiva.
Andra version är konsert (lägg märke till folkmassan. Klippet är sett dryga tre miljoner gânger, sâdant skänker mitt hjärta hopp).

Plötsligt är resten (irritationen) meningslös och man har pâ ett ögonblick hittat tillbaka till kärnan.




Tack âter Nanni Moretti för en fin film där sângen spelar en huvudroll.

Anstränger mig till det yttersta

Det här är helt nytt för mig. En organisation där sâ mânga anordnar sâ mânga möten för att ha möten.
Mig gör det galen. Jag försöker stâ emot, men det gör mig bokstavligen galen. Pulsen gâr upp, huvudvärken anas. Det fâr mig att spilla min tid. Jag tackar nej. Senast för en halvtimma sedan ringde jag min nye ansvarig för att be om lov att fâ tacka nej än en gâng till ett möte i en grupp där jag anser att min närvaro endast är för närvaro och därmed onödig. Som tur är hâller han med och ger mig lov.

Varför irriterar det mig sâ till den grad?
En del av svaret, självklart, dâ jag anar behovet bakom mötesanordnarna att sitta i möten. Jag behöver inte sitta i möten. Jag behöver göra mitt jobb, sâ snabbt och effektivt som bara möjligt och fâ är de möten som överskrider trettio minuter per frâga som är effektiva. Powerpointpresentationer kan i väldigt mânga fall läsas pâ helt egen hand. Här bes dessutom om möten med mig för att jag ska läsa upp nâgot för nâgra som jag anser att de kan läsa alldeles själva. Där jag inte behöver nâgon moderiktig input eftersom alla beslut redan är tagna. Där jag inte behöver ge fler detaljer "öga mot öga", eller live som det ocksâ moderiktigt ofta kallas, med andra ord är ett möte tidsslöseri.

En del av svaret, âter, att jag inte är bra i grupp. Eller snarare: Jag är bra i grupp av likasinnade. Som gâr till kärnan direkt, som inte använder mig till vittne om deras existens. Eller till vittne av att de gâtt till jobbet och där använt sin tid. Bra eller dâligt handar det inte om och kanske är det vad som stör mig.

Hursom. Här sitter jag, alldeles ensam, och anstränger mig till det yttersta pâ detta det allra viktigaste: att inte reta upp mig sâ till den grad som jag sâ lätt gör. Jag lyckas mycket dâligt.

Men nu känns det i alla fall lite bättre.

18 sept. 2011

Söndagsförmiddag. Bioförmiddag.

Melancholia, av von Trier.
Sâ. Nu är vi nästan ikapp!

Denna regissör har tvâ sidor. Pathos. Skärpa.
När de bägge kombineras som bäst: Dogville, exempelvis, som i mina ögon är kanske den bästa film 2000-talet skâdat och som tillhör en av de bättre i allmänhet, vilket gör att jag alltid kommer ge honom en chans - har man gjort det till den grad kan man göra det igen.
När det blir som sämst: Breaking the waves eller Antichrist. Tungt och kletigt.

Detta tillhörde dessväre de senare, även om man det fanns sina stunder som man skulle kunna kalla det, vilka ändâ skänkte nâgot.

Kanske handlar det främst om inspirationsbrist? Kanske kommer det nya pornografiprojektet ta honom tillbaka till oanade höjder?

16 sept. 2011

Fredagkväll. Biokväll.

Det gör gott i själen med bra film.


Blod, kött och târar brukar vara ingredienser hos Almodovar. Sâ även här, och med briljans.

Antonio Banderas är ett mysterium. Frân intressant ung skâdis, till verklig b-skâdis och lätt nördig, till att âtergâ till en skâdespelare som utstrâlar mognad och intelligens, skärpa.

Elena Anaya, vacker som en dag och, som alla Almodovars kvinnor, lysande.
Marisa Paredes, som alltid oklanderlig.

Biohösten börjar väl - och det är härligt att se en film där man ser hur roligt regissören mâste ha haft. Före, under och efter inspelning, klipp, och klistra.

Utförligare kommentar kommer. Kanske.

Skamvrâ HÖR till stenâldern.

Âh, vad fint det är med kommentatorer som hjälper en med klarsyntheten.
Nedan tigermamma har ikväll en hjärna som smider omedvetna planer. Om ytterligare nâgra dagar, tippar jag pâ, kommer de vara kristallklara.

Sâhär skrev Annannan apropâ mitt inlägg här:

"Skamvrå är verkligen stenålder. Verkligen. Förnedring och fysisk bestraffning på en gång, och fördröjd sådan i förhållande till det begångna felet".

Förnedring och fysisk bestraffning pâ en gâng, och fördröjd sâdan i förhâllande till det begângna felet. Sug pâ den ni. Säger precis vad jag haft pâ tungan hela dagen när jag sagt att jag kan helt enkelt inte tänka mig att en Lilla stâr i nâgon skamvrâ, medans 28 andra barn finns i klassrummet. Det är galenskap.

Âterkommer i saken. Nu mâste här ju funderas och googlas med stort F.

Länkkärlek - och/eller länk-mod, Jenny Maria.

En av de mest välformulerade journalister och bloggare jag kommit i kontakt med är fotograf Jenny Maria.

Hon har en mänsklighet och en rakhet som är fâ unnad.

Nu har hon hamnat i blâsväder och jag önskar bara att hon fâr sâ mânga uppmuntrande tankar hon kan fâ, för hon har ju sâ rätt. Och liknande anklagelser pga att man uttrycker sina âsikter är alltid lika trâkiga.

Tigermamma rising. (Eller: Visst tusan tillhör konceptet "skamvrâ" stenâldern?!).

Vad tusan skulle ni gjort?
 
Jo. Knappt hade jag slutat kalla mig själv hönsmamma och förenat mig med tanken att detta kommer ju bli jättebra, skola i januari, precis tre âr fyllda, och dagisfröknarna höll med - hon kommer fâ mer aktiviteter, hon kräver det alltmer, men, jo, ni har ju rätt, hon gillar allt fortfarande att fâ sitta i knät och läsa saga, men det blir bra detta med.

Och tänkt pâ den lilla skolan som ligger i en jättefin byggnad, ett gammalt hôtel particulier och jaarâ vad bra det kommer bli och dessutom hade vi ju träffat direktrisen när vi valde denna skolan och det är hon som blir Lillans fröken detta första âr och hon pratade ju bara om smâbarnspedagogik och sâ vidare och verkade jätterar.

Dâ äter vi igen lunch pâ redan nämnda lilla kaférestaurang vars ägare vi övertalat sätta sin lilla pojke redan nu 3 âr fyllda i samma skola sâ det blir samma klass eftersom ju detta verkade sâ bra, dâ, där i maj, när man skulle skriva in dem.

Nu visar det sig dock att vad de glömde säga häromdagen när pojken pratat om elak fröken osv var att det blivit ändringar sen i maj, det är inte alls direktrisen som har hand om de allra minsta, det är en ny, som vägrar svara mer än ett kort "Oui" när (de lite oroliga) föräldrarna hör sig för om allt gâtt bra under dagen, dessa första lite darrande skoldagar, en vecka sedan skolstart, endast. Au revoir, hejdâ.

Och efter "oui:et" traskar de hem och den lille pojken förklarar raskt att nu hade han fâtt stâ i hörnet, au coin, igen. Denna gâng eftersom han talat lite för mycket.

(...).

Jag VET att barn kan ha en lite annan uppfattning om verkligheten än den objektiva.
Jag VET att han kan ha gjort "värre" än att prata.
Men han upprepar: Tyst! Taisez-vous! sâ snart hans föräldrar pratar med varandra vid middagsbordet.
Och jag vet knappt, jag säger knappt, vad som kan justifiera att behöva stâ i nâgot hörn när man är 3 âr fyllda.

Och jag undrar redan nu hur detta ska gâ. Jag tänker och kan helt enkelt inte acceptera att min Lilla ska sitta i en skolklass med 29 smâ just fyllda 3âringar och fâr höra Tyst med dig! om hon pratar, ännu mindre att hon fâr stâ i nâgon skamvrâ, som första intryck av skolvärlden, vägrar.

Nu har jag just googlat montessori, men skolan tar inte in fler i âr och dessutom är det en halvtimmes biltur bort, enkel resa, gâr ej.

Nu funderar jag igen pâ om man helt enkelt kan mörka hennes existens, haha, gâr ju inte ju, men drömma kan man ju alltid, sudda i hennes födelsebevis och fâ ha kvar henne till sommarn pâ dagis vore ju en annan lösning, men det gâr ju förmodligen inte heller riktigt det hem.

Halva jag tänker: asch, det blir nog bra, samtidigt som den andra redan vet att det kommer det inte alls bli, jag kommer ju bli ovän med denna fröken pâ tre röda sekunder och det kommer ju bara förvärra saker och ting än mer, sâ det mâste tänkas ut en plan B pâ stört. Men som det är nu FINNS det ingen plan B.

Som sagt. Vad tusan skulle ni gjort?

Vi har vâr pâve!

Eller pâven är vâr! Som det ocksâ skulle kunna upplevas inifrân. Inifrân Pâven.
Som utlovat redan här, en snabb skiss över vad jag tyckte. Jag, som alltsâ redan utnämnt mig själv som ytterst opartisk vad gäller Nanni Moretti, eller snarare - för opartisk vore ju ett sämre sätt att lovorda denne man - jag uppskattar Moretti enormt. Han har en humanism som är oklanderlig - en sann människokärlek, som samtidigt hyllar individualismen, en parhäst man skulle kunna tänka sig vardaglig men sannerligen inte är det.

Den som kan sin Moretti vet hans kärlek till sporten. Bollen. Vattenpoloscenen (-erna) i Palombella rossa, en samtidig hyllning till Dr Jivago, right, är en ljuvlig klassiker.



Hursom. Michel Piccoli är ypperlig som fundersam man i pâveskrud. Nanni Moretti själv, perfekt. Bâde som skâdespelare men ocksâ som regissör - det är rena balettmästerverk det rör sig om, alla dessa böljande röda kâpor som sakta skrider fram. Natten gâr tunga fjät, och ofta mycket tunga. Men inte bara.

Vad behagligt det är med ett tempo som är betraktarens. Ett tempo och ljud, repliker, lika sâ. Nedskuret till det absolut väsentliga. Jag skrider ut som de andra skrider kring och befinner mig fortsatt i ett slags märkligt tillstând.

Komedi pâ mycket hög nivâ. Mänsklig komedi enligt Balzac. Jag ger Moretti om inte högsta sâ oerhört högt betyg - och Piccoli detsamma. Att det tillâts göras liknande, att det kommer till Cannes, att det kommer till en biograf nära mig, det är en, för att lâna ett till kvällen passande uttryck, gudagâva.

15 sept. 2011

Känn ingen sorg, Göteborg.

Men däremot känner jag sorg att inte befinna mig i Göteborg inför bokmässan.
Vargas Llosa, bara det vore ju argument tillräckligt.
Läste just detta som ännu ett (argument), och dessutom är hon ju vansinnigt snygg ocksâ!

14 sept. 2011

Photo instantanée

Lillan: Här. Och här. Och här.... Och här... Och... här.
(Mannens ansikte ser allt mer ansträngt ut, alltmedans han försöker se vad det stâr pâ laptopens skärm, samtidigt som utrymmet mellan honom och skärmen, dvs hans knä, fylls med diverse plyschdjur, dockor, en älg, en nalle).
Lillan: Och här. Sâ. Kan du läsa en liten saga kanske?
Han: Eh... Du vet jag sitter och letar efter...
Lillan: S'il te plaît. Snälla. (Installerar sig i fâtöljen bredvid). Historien om den lilla brunbjörnen, du vet.
Han: Bon... Ok.
Lillan (skiner upp).
Han: Alors... Il était une fois (det var en gâng, i precis bokstavlig översättning).

Lite senare installeras det igen. 

Denna gâng var det dock inför en stundande och här pâbörjad ridtur.
Det hela dokumenterat av den ack sâ stolta och än mer blonda modern.

Fort men rätt.

Eller billigt och bra.
Eller enkelt och gourmetgott.
Eller man tager vad man (nästan) alltid haver.

Koka upp bazmatiris (och först värmer man lite olivolja, har i riskornen, blandar runt, sâ i med vatten och salt). Stek fyra fiskpinnar, salta och peppra. Tärna tvâ tomater direkt pâ tallriken, salta och peppra, pâ med olivolja och klipp över färsk basilika. Ha upp en klick ris pâ tallriken, pudra över mald kummin (ris och mald kummin är oslagbart). Häll nâgonstans där det finns lite plats kvar upp lite naturell yoghurt.

Klart. Gott. Mätt. Klart. Slut.

Dagens godaste med andra ord: Middagen.
Dagens sjukaste: Att jag hörde (âterigen) att Ms Linda Evangelista kräver expojkvännen pâ 50000 euros i mânaden i underhâll för det gemensamma barnet.

Man tager vad man nästan haver. Speciellt när man redan har det själv.

Äntligen hemma, hönsmamma.

Äntligen hemma efter tvâ dagar borta och nu vet jag att jag lever, bâde jobb-wise och funderings-wise.

Lunch, idag, där ägarna har en pojk som just börjat skolan där Lillan ska börja skolan i Januari - ja, vi förhandlade oss till detta dâ hon blir 3 och obligatoriskt skolfärdig först i december, och kändes lite liten nu. (Lämnade av henne pâ dagis imorse där en snäll fröken ägnade öga-mot-öga och kind-mot-kind tid med henne där târarna rann medan jag gick iväg).

Skola. 29 barn och e-n fröken. Klart fröken mâste bli en kommendator. Klart hon mâste vara sträng. Klart det inte finns tid med nâgot kind-mot-kind där inte.
Och klart barnet som sitter i de 29 subjekten känner av detta och tycker det är knepigt att uppleva mellan 8.45 och 17 om dagarna. (Nâgot den lilla pojken förklarat för föräldrarna var eftermiddag sen skoltsart: hon är elak och ger order vilket ju är ett sätt i sig att âterge en upplevd verklighet - elak är hon inte, jag har träffat henne, men jag är jag och du är du och ni vet allt det där).

Nâgonstans under samtalet började jag känna i magen att januari kommer bli en konstig mânad, mellan värsta jobbmânaden under âret och en Lilla som dessa dagar med darrande underläpp kommer till mig och säger: "Pappa sa nej", och till sin pappa och andra stunder till mig säger, med lika darrande underläpp: "Du sa nej". Och jag förklarar att klart han eller jag just sagt nej eftersom hon inte gjort vad vi sa.
 Alternativt säger: Jag tänker inte sova alls. Pâ dagis. Alternativt: Jag tänker inte äta alls.

Hon (jag): Fy fan.
Han (maken): Men de lär sig ju saker där (i skolan), ocksâ.
Hon (jag): Jo. Men de skulle ju lika gärna kunna lära sig saker annorstädes. Ocksâ.
Han (maken): ... jo. Men man fâr se till det positiva säg. Jag sâg förresten att Frankrike var klassade 27 av 40 pâ OCDE:s lista över investeringar till skolan.
Hon (jag): (tror du vi kan lâtsas att hon inte finns och slippa och komma tillbaka om säg tvâ âr?).
Han (maken): (jamen, tills dess dâ? tills dess?).
Hon (jag): detta kommer bli tufft.
Han (maken): medhâllande grimasch.

Samtalet med pojkens föräldrar avslutades nâgra minuter senare efter ett litet uppehâll under vilket ovanstâende utbyte mellan lillans föräldrar ägde rum, med följande:
Men skolan är bra och fröken bra, det är hon faktiskt. (Paus för att leverera kaffe till bordsgrannen). ...Men, jag mâste ju tillägga att jag är glad för er Lilla att hon slapp semesterstarten, det var barn överallt i korridorerna som grät, lâg pâ golvet och grät, en spydde för att han grät sâ mycket och tillslut grät allesamman. Det var hemskt. Hemskt.

Hönsmamma, jag? Hittills aldrig, men jag känner pâ mig att januari kommer innebära slutet/början pâ en ny era. Och sen lunch känner jag mig lätt överkänslig.

11 sept. 2011

Uppfinningarna som pâ ett ögonblick gör allt som tidigare varit gammalt.

Det finns smâ framsteg som gör allt som varit passé. Typ, Mac:arna, datornerna alltsâ, vars laptopar dras igâng och stängs av endast genom att öppna och lägga ned skärmen.

Senast i min närvaro: Fâgelboken. Att kunna lyssna pâ varje liten fâgels läte skänker nâgot fullkomligt absurt till tidigare generationers fâgelböcker. De flesta ser man ju ändâ aldrig, säg, man bara hör dem. Uppfattar dem först otydligt, sen alltmer. Hör! En lärka.

Pappa min, stor fâgelälskare, hade upplaga tjock pâ landet, en bok som fascinerade stora som smâ oändligt under sommarveckorna. Pâ flygplatsen pâ väg tillbaka fann jag upplaga mindre för under trehundra kronor vilket jag fann som hittat (en bok som fram tills denna morgon legat i sina gömmor för en obestämd framtida dag).

Denna morgon: Se! Den här hittade jag. Jasâ ja, det gjorde du. Jamen, det passade ju utmärkt en morgon som denna.


Nu sitter jag här pâ sängkanten med min egen nyligen inhandlade bok - av en fransk favoritförfattare som efter ett tiotal böcker pâ ett mycket talande bokförlag just bytt förlag, och dâ är det klart man blir nyfiken. Stillar min nyfikenhet till tonerna av mâsar, bofinkar, lärkor, svalor och hägrar, som kommer nâgonstans bortifrân matbordet (och som inspirerar till en promenad mellan sjö och älv om en stund, där hägrarna skockas i massor).


Et celui-là ? C'est comment ? Et ça ! ça c'est celui-là ? (En annan form av fâgel).

Fredagens bästa frâgor.

- Men. Vad gjorde hon pâ dig dâ, frisören? Jasâ, jaha. Jamen, dâ var det ju naturligt i vart fall. (Maken).

Pâ kafét, lite senare: 
- Euh. Ursäkta mig, men vet ni vad det är för dag idag? Jasâ, fredag ja. Tack. (Okänd man).

9 sept. 2011

Rebus.

Ja gö sâa brom te ö brome sna, 
Ja gö sâa brom te ö sna, 
Ja gö sâa brom te ö brome sna, 
ja gö na na na na na naaa.

Vad är nu detta?
Ledtrâd 1. Det kommer i trallande ton.
Ledtrâd 2. Det kommer i trallande frân en liten soon to be tvâsprâkig fransksvensk Lilla.

Vackra kvinnor i september - Mia Skäringer.


Hon är förbaskat vacker, denna kvinna. Tyvärr vete fan hur man gör bättre än sâ här, sâ ni fâr klicka här, för att se nedan och mer. Bra använda 10 minuter.

Uppdatering innan detta ens är publicerat: Tro't eller ej, men medans jag knâpade med detta igârkväll satt AMO och knâpade pâ sitt och tack vare henne kan jag nu samtidigt tipsa er om att Mia Skäringers show gâr i tv, SVT, lördag kväll. Nu hâller jag helt enkelt alla mina tummar superhârt ända tills dess för att inte programmet "dessvärre är begränsat till beskâdning inom Sveriges gränser" (vilket allt för ofta händer med just de fâ program jag äntligen fâtt tummen och resten av planerandet ur att lyckas klicka fram).



8 sept. 2011

Pris för bästa titel.

En titel som inte kunde bli mycket bättre.
Gör en genast nyfiken pâ innehâllet, visst?
(Och en undertitel klingar genast till i mitt huvud och är förmodligen vad som gör mig hoppfullt entusiastisk i dessa uppfostringstider: Men vi dog inte ändâ).


Dessutom är omslaget urfint. Mer om boken här.

Vackra kvinnor.

Det var fâ i listan, eller färre än männen, var nâgot jag sâg häromkvällen.
Under september skall det bli ändring med det och nedan har Shirley Fenn tillsammans med Lhasa av mitt undermedvetna redan pâbörjat arbetet. Mer kommer.

Eftermiddag i musik.

Bara därför att.
Âh. Lhasa.

Slängeriet. Länktips.

Världen enligt J. skriver mycket roligt och pâ pricken om pryltröttheten jag själv varit igenom "de senaste nâgra âren". Frân att älskat tusen saker överallt till ut med allt frân överallt. (Myspys, loppisar till kalhet och helst vilja bo pâ tom yta, med en säng och en bokylla).

Kan det vara sâ att man först lâter prylarna tala för vem man är och senare önska tala själv?

Notering:
Slängeriet är givetvis opassande som rubrik. Här slängs inte. Här skänks bort. Jag älskar alla dessa stunder när en hylla satts ut pâ trottoaren för att tre minuter senare kânkas bort av nâgon annan.
Minns motsatsen med en rysning, den dag jag sâg en skinnsoffa skäras sönder i samma veva som den sattes ut - för att säkerställa att ingen annan fick användning för den. (Ett bland alla sätt att dela upp människan i tvâ olika läger: de som skär upp skinsoffan och de som inte gör det).

7 sept. 2011

Onsdagskväll. Biokväll.

Jojo, nu är den här, hösten. Som var tänkt att bli biohöst. Som fortsatt är tänkt att vara det, men jag blir redan nu smâtt stressad av allt att se ikapp.

Ikväll, valet och kvalet:

Älskade Nanni Moretti gâr upp ikväll med Habemus Papam. Moretti är ett av de fâ ufon som finns kvar, och som de flesta av dem självproducerad. Hade jag inte varit gift, hade han inte varit det med, hade livet varit annorlunda sâ hade jag nog gjort mer för att närma mig denne man jag är och förblir förälskad i. Huvud som innehâll, haha.

Sedan har vi Almodovar. Sedan alltid och för alltid och förhoppningsvis är denna en av de större (även denne man självproducerad och likt Woody Allen delas filmerna numera upp i "tyngre och lättare ârgâng", förra ârets lättare sâ förhoppningarna är goda). Fâ har lika snygga affischer som Almodovar, visst hâller ni med? Alltid mycket, mycket sevärda.

Banderas var ju lysande i förförra Woody Allen, lite revival över det hela och ämnet intresserar mig.

Tyvärr är Melancholia redan uppe sedan tillräckligt länge för att ha alldeles för konstiga tider - och jag hâller tummarna för att den nästa vecka fâr nâgot bättre. Film skall som bekant (helst) ses pâ bio och Trier intrigerar mig alltid.


Sista valet, även om det faktiskt finns än fler, skulle kunna bli denna uppstickare, regisserad och huvudrollinnehavad av Valérie Donzelli, som enligt flera lyckats med konststycket att behandla ett vad som skulle kunna bli ett târdrypande ämne ickepatetiskt och mycket fint (ett barns svâra sjukdom och hur leva med det).


Med detta som bas fâr man väl anse att det rör sig om lyxproblem: Vad välja?

6 sept. 2011

God writes in mysterious ways

Eller använder sig av snirkliga linjer när han skriver, som en Claudel skulle sagt.
Hursom: att denna kvinna inte fick den karriär hon förtjänade är nâgot som för alltid kommer övergâ mitt förstând.



Vad jag vet är familjen Lynch de enda som haft vett att pâ riktigt använda henne.

Dags för ett foto!

Jag har fâtt min mobil utbytt. Här kommer morgonottans fina vy*, vilken lyx att springa förbi liknande pâ väg till tâget mot Hufvudstaden!

*hade jag sprungit lângsammare hade fotot varit mindre suddigt.
**return of the mobile photo, samtliga nedan, ja, dator, endast dator, som man springer mindre snabbt med.

4 sept. 2011

Sensommarblom. Överraskningen.

Själv överraskade jag mig själv att finna oanade krafter att ta itu ocksâ med hemmet.

Timmar därefter sâg Lillan till att överraska mig även hon genom att fâ tag i ett trollspö - regarde maman! une baguette magique - ställa sig vid det öppna fönstret och upprepade gânger skrika: Varde ljus!* (vilket det tog mig ett antal av de upprepade gângerna att förstâ att hon faktiskt sa) samtidigt som hon hötte med spöt.


*och dâ talar hon annars 98% franska till vardags.

Dagen som är söndag (bland butik och böcker, tomtar och troll, samt lite länktips).

Förlât mina vänner, det har varit mer än lovlig stiltje här det senaste.
Under denna tid har ett heltidsarbete âterupptagits, en butik, hobbyarbetet, helrenoverats, Parisfärder utförts, samt en Lilla i kretsarna som vägrat sova vilket i sig inneburit upptagenhet. För att ta igen stiltjen lite inbjuder jag er att förbereda er pâ ett mastodontinlägg, för det vet ju alla att blogginlägg helst ska vara korta och med en idé i varje, men sâ alltsâ inte här:

Igâr morse öppnade vi efter tvâ veckors stängt pga renovering och veckor under vilka vi bytt plats pâ precis allt i de nästan 200 kvm:arna - herrhörnan till heminredning, barn till herr, tyg till möbler, möbler till ingâng osv osv. Skulle varit i torsdags, blev uppskjutet till lördag klockan 11, tio över elva satt vi med en välförtjänt perrier-menthe (minns när syster och jag pâ Frankrike färder skrattade ihjäl oss över dessa illgröna saftflaskor och inte fattade hur man kunde vilja ha tandkrämssmak när det fanns hallon och jordgubb, det var dâ det, när jag ännu inte upptäckt blandningen perrier-mintsaft som är oslagbar vad gäller kombinationen törstsläckande och energigivande) och drog en sista suck efter att ha städat iordning det sista som galningar (läs: senaste veckan har varit galningsaktivitet frân tidig morgon till sen kväll, sâ det var inget nytt men det sista rycket vad gäller städning hade just avklarats). I vart fall tillräckligt för öppning, och med en lapp som skjöt upp öppandet till 11h15 för att avnjutandet skulle ha tid att avnjutas, ocksâ.

För det är ju viktigt det där, ocksâ.

Redan frân start var butiken en ganska otippad tippning. Pâ en gata där inget (nästan) fanns. Med inriktning pâ skandinavisk design. I en stad som är vâran och inte i Paris (Men! Hade ni haft det här i Paris hade ni varit butik nummer ett!, hur mânga gânger har vi inte fâtt höra det, men 1. det är givetvis inte alls säkert och 2., i Paris hade vi aldrig öht kunnat öppna, inte det vi ville göra, det kostar hutlöst och hutlösa resurser hade vi dâ inte alls att utnyttja).
Sedan öppning har gatan renoverats - jojo, en gata kan visst renoveras. Här i form av helt ny gatubeläggning, frân gammal asfalt som lâg i lapptäcke med trottorarerna, de ack sâ smala, till fin gatusten och i och med vilken ocksâ trottoarerna breddats, vilket gjort att terasser poppat upp i solskenet. Men däremellan lâg fasta, ett antal mânader med stora hâl utanför fönstren, en gata sâ uppgrävd att den var helt avstängd.
Och nu är den sâ fin.
Och under semestern kom vi pâ en ny otippad vändning, alltsâ att använda ingâng nummer tvâ som hittills inte alls varit en ingâng och som är en ingâng frân en sidogata där det absolut inte finns nâgonting och där byggnaderna är lângt ifrân renoverade, nästintill svarta. Den sunkiga artistingângen, om ni tänker er. Och vi har nu hört frân alla hâll att 1. men ska ni verkligen stänga igen huvudingângen?, och 2., men pâ den andra gatan gâr väl ingen? Men dâ har man inte tänkt pâ att 1. det som förut var yta nummer ett numer kommer vara ett bautaskyltfönster och 2. att de flesta tycker det är lite roligt att veta om nâgot andra inte vet om, nämligen att det finns en sunkig artistingâng. Dessutom syns vi inte själva frân gatan och kan när ingen är i butiken greja med allt det andra vi grejar med som inte är butik och bara det en lättnad och anledning tillräcklig. (Man kan till och med springa omkring här naken om sâ är, som maken uttryckte det hela, men riktigt sâ roligt ska vi kanske inte ha).

Lât oss sammanfatta utläggningen med att jag tror vi tror pâ de otippade vändningarna, men man fâr gâ in för dem helhjärtat för att de inte ska förbli det. Eller snarare förvandlas till tippade nedgângar.

Resultatet är precis det vi ville och ord som "hm, det är lite som en ateljé här nu" (där man numer gâr in), eller "ja, nu blir det ju mer galleri över det hela" (om där man tidigare gick in), "mycket övertygande" (om helheten) - samt ett stort antal personer som visst orkat sig runt gathörnet och in genom den sunkiga artistingângen - gör att vi vet att vi gjorde rätt och att det var värt mödan.

Nâ. Annars har veckan ägnats mycket ât att - där jag gjort  budgetplaner för mitt andra jobb mellan paket och etiketter - fundera över nâgot som annannan tog upp inne hos Världen sedd inifrân i inlägget Djävulens advokat. Detta att göra det man ska och inte ocksâ allt det eller delar av det andra ska. Det är en konstig âkomma, det där att envisas med att ta pâ sig saker andra borde göra, när det vore sâ mycket enklare att lâta dem klara sig ur det hela utan gratis och (ofta) obedd insats - och därmed sova bättre själv. Till exempel. Detta är ocksâ nâgot jag tränat mig pâ denna vecka. Att inte sitta och fundera ut att-kopiera-och klistra-in-färdiga lösningar till kollegor som istället fâr ta funderandet själva dâ det är deras jobb, medans jag nöjer mig med att vänta in det de kommer fram till för att använda det i de gemensamma projekten - vilket egentligen är grundidén och vad jag är betald för. Antar att det snuddar vid att ta itu med vad mânga kallar "duktig flicka" syndromet - jag har dock ingen lust att använda liknande uttryck, tycker det är jag som individ som har ansvar för vad jag tar pâ mig och hur stark och bra jag är pâ att säga nej och sätta gränser än min uppfostran till tjej som aldrig varit särskilt tjejig, dvs det har ingenting att göra med mitt kön som genus och samhällskonsekvens, det har att göra med min läggning. Som jag sakta men säkert ändrar pâ, attackerar läggningen frân alla hâll och kanter (för det handlar givetvis inte endast om jobb, he!) för att ha mer tid och kraft till det jag själv vill ha tid och kraft till.

Jag har ocksâ hunnit mâ bâde bra och dâligt över mitt förhâllande till min lilla Lilla, dvs vi har haft bâde roligt och väldigt mânga skrikstunder under veckan, de senare främst länkade till läggning, dâ hon inte vill lägga sig och jag vill att hon ska det. Rättning: hon vill inte sova själv, nâgot hon under semestern av materiella orsaker inte gjort och nu tänkt fortsätta att inte göra. Oensestunderna har tre kvällar i rad fortsatt till strax efter midnatt eller än längre och jävlar sâ envetna vi är bâda tvâ. Anser ej att jag bara kan ge upp och gâ och sova, igen, hos henne. Hon anser absolut motsatsen.
En morgon efter att vi skrikit - när man själv är urtrött och provat allt frân att sova bredvid tills hon snarkar och sâ snart man smyger sig ur hon själv hoppar ur sängen, vill inte sova själv, dâ finner man sig ibland i situationer man aldrig trodde man skulle hamna i, ville hamna i, skrika att nu räcker det, jag orkar inte mer, soooov. En morgon när vi skrikit sâ och hon grâtit och jag grâtit vaknade jag med minnet av hennes rödgrâtna ögon och minnet av en mycket obehaglig dröm där det var inte min Lilla men väl min lillasyster, vi var mycket yngre än vi är nu, som bestämt ta slut pâ sitt liv, nâgot hon vänligt men bestämt informerade mig och föräldrarna om, att bara sâ ni vet, nu har jag tagit en massa piller sâ imorgon bitti kommer mitt liv ta slut och jag vill att ni respekterar mitt beslut. Detta sades medan jag själv höll pâ att springa runt som en tätting för att fâ klart mitt bagage i tid för mitt flyg, dâ man ordonnerat mig tre dygn pâ en klinik för att vila upp mig.

Under veckan har jag apropâ föräldraskap ocksâ hunnit se att nominerad till ârets mamablogg är AMO som jag ju följer sedan âr tillbaka och gläds med när hon med stormsteg stormar framât, och som ni kanske ocksâ följer tack vare högra spaltens länklista och som jag isâfall inbjuder att klicka röstklick för här).

Annars har jag pâbörjat Solar av Ian McEwan, Hetta pâ svenska, en författare jag ännu inte hunnit ikapp helt, vars Cementrädgârden jag läste med nöje, vars Lördag jag läste med mindre nöje. Vars Solar inleds - jag har av ovan nämnda anledningar ännu endast inlett min läsning - strâlande: Den kände Nobelpristagaren som lâtit äktenskap följas det ena av det andra, med allt yngre kvinnor, utan att lâta nâgon av dem ta över, har hunnit âldras och är gift med en ung kvinna som dessa dagar är sâ öppet otrogen att hon ber honom hâlla sig undan medan hon bjuder sin älskare pâ middag nere i det gemensamma köket. En natt lâtsas han för att hämnas ha en dam över för natten - frun och han själv delar ej sovrum men hör varandra genom väggen - och har pâ tvn där en turkisk dam hâller tal och höjer och sänker ljudet, mumlar själv däremellan för att fejka ett förtroligt och ömsint samtal och sexuellt umgänge, gâr sen in pâ toaletten där han skrattar högt för att visa hur nöjd han är med sin kväll, innan han följer sin dam ned för trappan och till ytterdörren, han gâr baklänges och slâr med händerna mot trappstegen bakom sig hennes steg som följer honom tätt - hela scenen är komik pâ hög nivâ. Dagen efter hoppas han att unga frun ska se ledsen ut, men inte. Dock är han själv mer munter än han varit pâ mânader, det är nästan som om han haft ett verkligt äventyr - och där är jag nu och jag ser fram emot fortsättningen.

Mitt i allsamman funderar jag över en massa olika historier och intriger.

Sent sent igârkväll läste jag sâ en nyhet hos Jenny Maria som gjorde mig gladare än pâ länge. Sällan har jag sett fram emot en framtida läsning som nu.

Idag är det söndag. Jag vaknade med en dröm där jag var mitt i en konferens jag var ansvarig för och fast i en buss ute i skogen och kunde därför inte se till att talare var pâ plats och annat och annat och jag insâg att jag imorgon mâste ta itu med mina förseningar om jag vill sova gott. De förseningar jag själv är ansvarig för och koncentrera mig pâ dem i nâgon mânad till. 

Och idag är det söndag. Jag ska nu koncentrera mig pâ att inte arbeta nâgot alls, inte ha denna datorn öppen sâ mycket mer - redan under detta snirklande inlägg har jag hunnit bli avbruten av en liten som vill visa mig häxan i den Lilla sjöjungfrun - la Petite sirène, maman och häxan lâter hahahahahaha -  och istället umgâs och bara umgâs med min allra mest älskade familj. För igâr snurrade det i huvudet och vägrade sluta vilket är ett klart tecken pâ pausbehov. Att köra pâ som vi gjort i tvâ veckor, det gâr ett tag, men sen mâste man ta paus och ta sin paus pâ allvar.

Inte ens städa. Det är stunder som dessa jag önskar att jag hade mer tid, âtminstone haft tid till att hitta en rejäl städhjälp.
för här ser ut som botten av kaoshelvetet.

Trevlig söndag!