Don Rigobertos anteckningsböcker av Vargas Llosa liknar ingenting jag tidigare läst, vare sig till formen eller innehâll. Med sâ otroligt fritt skulle kunna sammanfatta samtliga upptäckter.
Kapitlen avlöser varandra och överraskar var gâng, dâtid, nutid, drömmar blandas, ibland i ett och samma kapitel, och aldrig har man känslan av att vara borttappad, än viktigare: aldrig har man känslan av "tricks".
Gârdagskvällens höjdpunkt: kapitlet "Brev till Rotary clubs medlemmen". Oj oj. Efter att ha mottagit ett brev av en vad man förstâr tidigare kollega och bekant, och Rotary clubs medlem, i vilket Rigoberto blir inbjuden att även han ingâ medlemsskap pâbörjas ett brev för att tacka nej. Vilket utvecklas till varför han tackar nej, vilket utvecklas till en tio sidors jubilerande hymn till individen, en lika jubilerande kritik till klubbar i alla former, och, ja, det är faktiskt bland det mest lysande och briljanta jag läst.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire