Lars kommenterade jublande och hade helt rätt: Georg Trakl var det, dikten Elis. Trakl som jag skrev om här för nästan exakt ett år sedan, i ett som jag inser visserligen enbart beskrivande inlägg och som dök upp bara så helt apropå, men som förmodligen var sprunget ur en lika plötslig Trakllängtan. November och Trakl går hand i hand.
Förmultelse, död, höst, mossa, jord. Blått, svart, brunt. Djurögon, människokroppar, ansikten i gnistrande mörker. Svidande.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire