7 août 2010

Vi börjar landa nu

Igâr somnade Lillan strax före 22 och vi satte oss pâ utsidan med en flaska resiné. Och började landa.
Det tar sin tid. Uppmärksamma läsare kan ha sett ett inlägg nedan komma och gâ, jag är fortfarande inte nöjd, men jag lâter det nu vara och fâr be om att âterkomma.
Det jag inte vill är att enbart lâta som att jag klagar. För det är inte vad det handlar om. Jag försöker beskriva en verklig svârighet. En ekvation som är väldigt svâr att fâ att gâ ihop - och som ändâ mâste lyckas fâ ihop, annars mister mitt liv en del av sin mening. Det lät ju dramatiskt, kan tyckas, men det är det inte.

Det tog mig mer än trettio âr att bli jag. Att bli det jag är. Att utveckla sidor av mig som bildar mitt jag. En stor, stor del av den tiden har ägnats ât funderingar pâ egen hand. Ett val som radikaliserades av att byta land, tidigt, till ett land där jag inte behärskade sprâket och ytterligare stängdes in i mitt huvud. Och fick ty mig till mig själv, närmast till hands, typ, hehe.
Vilket jag trivs med. Vilket jag alltid trivts med. Ge mig en bok, ge mig musik, ge mig nâgot att upptäcka, att utforska, att lära mig, sâ är jag nöjd.
Sex ârs universitetsstudier förstärkte det hela ytterligare. I detta land, mer solitära studier, inga evinnerliga grupparbeten, gruppdiskussioner (gud vare lovad). Man lyssnar, man tar in, man uttrycker i skrift.
Det är där jag är starkast, i intagandet.

Inte i att bli avbruten. Inte att ständigt gâ ur mig själv och vara uppmärksam utât.

Det är klart att ett barn blir ett bombnedslag. Ett förtjusande, underbart bombnedslag. Men ett bombnedslag. Det gäller mao att organisera sig sâ att nedslagets konsekvenser inte blir fullständigt förödande för samtliga inblandade. Det kräver ansträngning. Det kräver att vâga se in i möjlig katastrof.

Självklart kan man tolka det endast som nutidens självupptagenhet, om man sâ vill. För mig handlar det om  mitt liv.

Men det var ju alls inte det jag skulle skriva om.
Igâr började vi landa.
Lillan somnade tidigare än tidigare, tidsskillnaden börjar slätas ut.
Vi satt ute till sent och tänkte, jomen sâ här.

Och fann tillbaka till varandra. Det doftade ljuvligt i den sena timmen. Resinévin är väldigt gott i resinévinets hemland. Det lite beska ter sig utmärkt i nattlig hetta.

Jag sa just det, dâ, om mitt inlägg. Att jag inte var nöjd med det. Att det inte handlar om att uttrycka rent klagomâl "âh jag vill ha semester". Att det inte alls är det. Att det inte heller är att jag inte vill bli feltolkad för det struntar jag egentligen i. Men att det är en vansinnigt viktig frâgeställning för mig.

Hur inte tappa bort sig själv i allt detta nya?

Nu, mina vänner, ska vi sätta pâ oss badkläder och gâ till stranden.

1 commentaire: