2 nov. 2009

Georg Trakl - förgätmigej


Georg Trakl livsöde var lika tragiskt som hans dikting är mörk, tecknandes naturens förfall, förmultelse, död.
Han föddes i Salzburg, Österrike, 1887. Redan tidigt tillgrep han narkotiska medel - vilket förenklades efter att han först avlagt apotekarexamen, 1908, och sedan pâ faderns inrâdan pâbörjat farmaceutiska studier i Wien. 2 anekdoter. Redan under praktikanttjänsten pâ Den Vita Ängeln i Salzburg blev han en dag tvungen att byta skjorta sex gânger pâ grund av de svettningar som rädlsan för kunderna framkallade. Sedan fick han allt svârare att behâlla ett jobb. En anställning varade i tvâ timmar innan han slutligen skrev sin avskedsansökan.
Sommaren 1914, tjugosjuâr gammal, drabbades han och omvärlden av världskrigets utbrott. Han ryckte in till tjänstgöring vid sjukvârdstrupperna och drog med de österrikiska sanitetskolonerna mot ostfronten. Slaget vid Grodek, hösten 1914, eldprovet. Hans ângestfulla upplevelser i samband med detta fälstslag var mer än hans redan ömtâliga nervsystem kunde bära. Under 2 dygn befann han sig innesluten i en lada tillsammans med ett 90-tal svârt sârade soldater. Ingen läkare fanns till hands och inte heller förbandsartiklar och smärtstillande medel ât de sârade. De döendes jämmerrop och lidande - en officer sköt sig framför hans ögon, andra bad honom att hjälpa dem nâ samma slut - resulterade i ett svârt nervsammanbrott. När han störtade ut ur ladan möttes han av lânga rader av människokroppar dinglande i galgar; bönder, dömda till avrättning, hängda i de kala höstgrenarna.
Trakl transporterades efter ett självmordsförsök till ett militärsjukhus i Krakow, där han intogs pâ avdelningen för sinnessjuka. Efter kort tid avled han under omständigheter som aldrig blivit fullständigt klarlagda, men överdosen kokain konstaterades.

1913 hade han offentliggjort sin första diktsamling. Efter hans död utgav hans vänner ytterligare en samling dikter. Sebastian im Traum. Sebastian i Drömmen. 
Urval.

Om natten
Mina ögons blânad har slocknat denna natt,
det röda guldet i mitt hjärta. O, hur stilla brann ljuset!
Din blâ mantel omslöt den sjunkande;
din röda mun beseglade vännens sammanbrott.


Till en förtidigt död
O, svarta ängel som stilla klev ur trädets inre,
mitt i vâra stillsamma lekar om aftonen
vid randen till den blâa brunnen.
Rofyllt vârt steg, de runda ögonen i höstens bruna kyla,
o, stjärnornas purpursötma.

Han gick nedför Mönchsbergs steniga trappsteg,
med ett blâtt leende över ansiktet, sällsamt innesluten
i sin stillsamma barndom och dog;
och i trädgârden blev vännens försilvrade ansikte kvar,
det lyssnar bland löven eller i den gamla stenen.

Själen sjöng hans död, köttets gröna förruttnelse
och det var skogens sus,
viltets brinnande klagan.
Ständigt ringde aftonens blâa klockor frân mörknande torn.

Det fanns stunder dâ han sâg skuggor i den purpurröda solen,
förruttnelsens skuggor bland kala grenar;
aftnar, dâ kotrasten sjöng vid mörknande murar,
den dödes ande stilla visade sig i rummet.

O, blod som rinner ur dânets strupe,
blâ blomma; o eldiga târar
gjutna i natten.

Gyllene moln och tid. Ensam pâ kammaren
bjuder du ofta in den döde, vandrar ni tillsammans
i det förtroliga samtal utmed den gröna floden under almarna.


Undergâng 
till Karl Borromaeus Heinrich

Högt ovan den vita dammen
har vildfâglarna dragit bort. Pâ kvällen blâser en isande vind frân vâra stjärnor.

Över vâra gravar
lutar sig nattens krossade panna.
Under ekar gungar vi i försilvrad bât.

Alltid klingar stadens vita murar.
Under valven av törne,
o broder, klättrar vi som blinda visare mot midnatt.

Finns bla utgiven av ellerströms; urval, utmärkt översättning, kommentarer och efterskrift av Peter Handberg.

Aucun commentaire:

Enregistrer un commentaire