14 févr. 2017

saker att roa sig med mitt i natten när det inte är mitt i natten

twittra, till exempel. Och som twittervanligt läses twitter nedifrån och upp.



7 févr. 2017

Trevligt! (bloggkärlek!)*

jo för det är det verkligen - att tvâ av mina "bloggerollers" hoppat pâ idén om ett foto/rubrik om dagen - känns ju nästan som förr-i-tin när man hade flertalet blogginlägg frân flertalet favoritbloggar dagligen att läsa ikapp om man varit ifrån ett tag.

Annannan -  och Suziluz!

Själv tänkte jag tre sekunder idén att kanske det vore något sen kom livet som det är just nu emellan och nu ska det upp och läggas en dam med vilken livet blir allt enklare att leva - och herregud, i övermorgon eftermiddag åker vi till Göteborg, morgon därpå drar vi till Stockholm pâ möbelmässa och lämnar Lillo hos morfar fram till söndag dâ vi återvänder - och måndag alldeles för tidig morgon tar vi flyget till Paris men inte hem utan vidare till Costa Rica!

Om vi börjat packa, tvätta, tänka än? HAHAHAHAHAHAHA**.

*bloggkärlek! också det känns som i ett annat liv - vad trevligt det är!

Och jag skickar er därför också vidare till Gustaf - mellanvaratochgörat - vars senaste inlägg ligger kvar och sällskapar mig dessa dagar när man tänker att världen/livet är bra smart ändâ - knappt skriker vi klart om att journalismen är död! tidningarnas tid är förbi! allt blir utbytt av internet! - förrän livet är ikapp och tvingar fram behovet av analys, verklig journalism, att gapet pâ twitter som vi alla är bra pâ inte kan ersätta djuplodning etc. Livet!


(**Men vi har de tvâ av de fyra P:na jag lärde mig i högstadiet: pass, pengar och resten fâr vi ta pâ p som i plats. Life isn't worth living but dangerously).
...

PS - har ni sett Penny Dreadful? Vi är pâ avsnitt fyra och jag säger som sâ att vore det inte för Eva Green's (och för all del också Timothy Dalton's) gröna ögon sâ... De ger en mycket tålamod att vänta in sammanhangen.

Ni har väl inte missat the Young Pope? i vilken, självklart, Jude Laws ögon också de gröna are captivating***.


***vadan denna swenglish just ikväll? Eva Green, mina vänner, Eva Green. Love her brittish. Och den smittar.


4 févr. 2017

Insikt - tvärtom.

Det räcker att jag tänker tanken "nu har jag snart inte druckit alkohol pâ en manad" för att jag ska fâ lust att korka upp en vinflaska och ta ett glas (igârkväll).
Eller - vad bra det gâr utan bröd, pasta och ris, för att rosta mig en macka, sätta smör och prickig korv pâ (nu).

My name is tvärtom. Can't help doing always tvärtom.

3 févr. 2017

Saker jag läst.

Saker? Böcker!

De Polyglotta älskarna. Lina Wolff. Mycket läsvärd som alltid och sâ glad att hon fick Augustpriset, hon står ut bland de nutida. Tyckte dock än bättre om hennes första roman inför vilken jag jublade.

Aftonland. Therese Bohman. Som med sin tredje roman imponerar - och alltmer närmar sig det vi vet hon är kapabel till! (dvs storverk).

Berättelse om ett äktenskap. Geir Gulliksen. Som Jenny Morelli skriver sâ bra om här att man inte behöver tillägga sâ mycket. Jag = dock mindre positiv i sluttampen. Gjorde mig illa till mods och fick mig att längta in i en Roman.

De Oroliga. Linn Ullmann. Sällan läst en sâ rak bok om föräldrar där (en av) föräldrarna lever. Kräver mod. Ytterst osentimental och mycket kärleksfull.

Läser just nu: Per Landins Kan du inte säga något snällt istället. Deprimerande. Men pâ ett bra sätt. Behandlar depression. Men fâr ocksâ den mig att längta till södre breddgrader.

Har framför mig: Argonauterna. Maggie Nelson. Som jag ju förstått skall vara mer än läsvärd.



Minnesanteckningar

Började i början av âret att fylla i den där listan (för att härma Annannan med flera).
Sen kom jag inte längre och denna morgon tänker jag att det är dumt att inte spara sådant man har - minnet försvinner med tiden som sâ mycket annat och är det inte det bloggen för mig främst är till för? Minnesanteckningar. Det kändes, dâ, som att jag bara svarade "sorg och grât och död" - och det ser jag ju också nu att det var vad jag svarade. Men ibland är det nu bara sâ. Och nu ser vi framåt. Sâ:

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut?
Lärde mig sörja en mamma (det är inget man lär sig pâ en minut och jag har fortfarande inte lärt mig).
Klättrade upp till Puy Sancy - tvâ gånger. 
Auvergne - en underbar upptäckt och bäst av allt bara fyra timmar bort.
Spelade piano med mitt flickebarn (Va?? har DU gett pianolektioner??).
Förhandlade saker jag aldrig förhandlat förut.
Besökte Lascaux-grottan (och dess fantastiska omnejder) - också le Perigord ligger pâ hyggligt och överkomligt avstånd.

Vilka länder besökte du?
Sverige tvâ gånger. Spanien. Frankrike (!) - faktum är att vi besökt mycket härnere under 2016 (se ovan) och det tâl ju att upprepas.

Är det något du saknar år 2016 som du vill ha år 2017?
Mer tid utan grannfejder och med allmänt lugn i sinnet. 2016 grät jag lite för mycket.

Vilket datum från år 2016 kommer du alltid att minnas?
Inget datum alls. Men väl en helg i januari i min ensamhet i Paris dit jag for för att träffa fd kollegor, blev kvar tvâ nätter extra och helt plötsligt hamnade öga mot öga med faktum att jag befann mig i sorg (satt och lästen nedan omnämnd bok och insåg att jag var inne pâ tredje boken om sorg). Och att det bara var en dryg mânad sedan mamma lämnat oss och att det var en hel evighet sedan och alldeles nyss samtidigt.

Vad var din största framgång 2016?
Att vi tog itu med allt och inte lät dagarna gâ. Omorganisation i företaget. Anställde den bästa i rätt tid. Tog fasta pâ det jag varit ganska bra pâ tidigare men som mammas död präntat in i mig vad jag hoppas är för gott: skjut ej upp. (Vilket resulterat i resor, middagar; anställningar, mail till diverse).

Bästa köpet?
Man tager det man har närmast till hands och julklappen till mig själv - en parfym som luktar det ljuvligaste läppstift - jo det är sant - förgyller mina dagar. I övrigt: de bokpaket jag med jämna mellanrum mottager frân Bokus och annat i Sverige. Allt är, hör och häpna, ej översatt till franska (exempel - Bolano kunde jag pâ detta vis läsa nästan ett och ett halvt âr innan franska översättningen kom).

Vad spenderade du mest pengar på?
Resor. Citerar Annannan: "Jag befinner mig i en fas av livet där prioriteringen alltid är de lämpligaste resdagarna och de bästa resvägarna, inte de lägsta priserna".

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att jag hittade min pärla till assistens/kollega. Rätt person pâ rätt plats gör livet lättare att leva för alla inblandade (och jag sitter alltmer sällan och hetssvarar pâ mail till efter midnatt för att fortsätta runt sextiden).

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Detta var âret när ledsamheten snuddade vid hopplöshet. Att vara med när mamma dog fick mig att snudda vid en helt ny känsla jag inte vet om jag blir en bättre människa av. Gapet. Men jag var glad många gånger också!

Blev du kär i år? 
Ja!

Favoritprogram på TV?
Vi har ju inte tv, men däremot ser jag Babel pâ SVT Play - samt en himmelens massa serier via streaming eller DVD. Just prick nu kommer jag inte pâ någon som stod ut likt Breaking bad tidigare, men kanske har jag fel.

Något du önskade dig och fick?
Bada i havet!

Något du önskade dig och inte fick?
Att vâra grannar skulle fâ för sig att sälja. Samtidigt.

Vad gjorde du på din födelsedag 2016?
Jobbade. Grät säkert några skvättar. Det var sâ tätt inpå. Och sen gråter jag ju alltid titt som tätt glad eller ledsen. Och sen ât jag mycket god mat pâ restaurang.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Känns som upprepning.

Vad fick dig att må bra?
Springande, läsande, badande. Att vi har en hund. En katt. Ett vackert hus. Ett jättespännande projekt som heter vârt företag.

Vem saknade du?
Mamma. Men också pappa. Syster och familj. Närmsta vännerna som bor alldeles för långt bort.

De bästa nya människorna du träffade?
Min nyanställda! Förresten är de tvâ sâ min-a. Vâr-a.

Mest stolt över?
Att vi inte ger oss.

Högsta önskan just nu?
Säger som Lillo sa när hon funderade över 2017 pâ nyårsnatten. "Undrar vad detta âret ska bära med sig?... Jag hoppas bara att ingen mera gâr och dör".

Och snart åker vi till Costa Rica*.

*inget ont som inte för något gott med sig.

21 déc. 2016

Fem âr sedan - same same but different

Morgonfundering ur arkivet: 

2. Hur man vet att kan-själv-perioden denna morgon pâbörjats i nedan nämnda flickebarns huvud?

När hon, efter att youghurten ramlat ned pâ golvat, man tagit upp den och satt den pâ bordet framför henne (obs, för läsförstâelsens skull: det rör sig om portionsförpackning) mumlar: "Nej, jag", varpâ hon tar youghurten, klättrar ned frân stolen, ställer youghurten pâ golvet, tar upp den igen, och klättrar tillbaka upp pâ stolen för att öppna den.

Morgonfundering ur nu:

Ser jag till mig själv - Som om det beteendet någonsin upphör?  

Tycker vi alla behöver lite tomtetro - in och läs!

Hos Piedestalen.

Gud vad jag nu plötsligt längtar efter att gâ där i skogarna bland trollen.

Och läsandet av Stridsbergs inträdestal gjorde mig sâ glad.

Och mindes hur jag under Proustläsandet pâ svenska tänkte att vad vackert det svenska språket blir tack vare honom - och Gunnel Vallquists fantastiska översättning. (Fin tanke detta att han lyckades stänga in både Albertine och Vallquist).

1 nov. 2016

Ett âr. Av magical thinking?

Tänker pâ hennes titel, Didion, om âret av magical thinking. Det är inte så jag skulle uttrycka det. Ett jävla år av jävla thinking.

Igår, ett år prick. Sedan jag förlorade mamma, vi alla förlorade mamma.

I förrförrgår för prick ett år sen var vi i Marocko på väg hem till Frankrike. Pratade med mamma snabbt från flygplatsen och fick en intuition jag inte ville ha.

Dagen därpå, i förrgår, flög jag upp med det enda flyget som fanns kvar, via Amsterdam, sa till Lillo att jag skulle komma och hämta henne om några dagar så att vi kunde hälsa på mormor tillsammans men att jag nu åkte upp en snabbtur själv, gick där mellan flyget från Paris och det andra mot Götebord, med någon slags ångest i halsen. Kom fram till sjukhuset vid elvatiden på kvällen. Mamma sa till mig flertalet gånger på skarpen att åka med pappa hem - ni ska prata! det finns räkor och kallt vitt vin i kylen - säg nu till morfar att det inte är så farligt med mig - jag insisterade på att när jag nu åkt så långt var det väl katten om jag i alla fall inte kunde få sova kvar hos henne, pappa kunde få vila, jag pyssla om henne. Nu lyssnar du på mig, H. - vi ses imorgon, det är jag som bestämmer. Precis när vi skulle gå, pappa och jag, närmare halv ett på natten, sa hon: Jag grunner på om inte H. skulle vara kvar inatt här ändå.

Grunna på du, tänkte jag - klart jag är kvar, sa jag.

Natten, orolig. Somnade till vid femtiden efter att innan dess vaknat till vid minsta ljud. Vid halv nio vaknade jag av sköterskornas viskningar. Slog upp ögonen - det var du som kom ända från Frankrike igår? ja. Nu är din mamma väldigt dålig. Är det någon du skulle vilja vara här med dig?
Panikringde syster och pappa. Lilla pappa som inte fått en blund på veckor. Kom, pappa, det är tydligen väldigt dåligt med henne.
Frågar sköterskorna: Min morbror, hennes bror, bor tre timmar bort. Han ville ned och hälsa på som imorgon. Är det någon idé att han sätter sig i bilen? Det är det alltid, svarar de. Jag ringer honom snabbt och förklarar läget.
Vill du vara själv med henne? frågar de med vänliga blickar. Nej. Ni får faktiskt gärna sitta kvar. Gör i mitt huvud allt för att förstå vad som sker, leva i nuet - släng er i väggen - leva i denna minuten. Kan jag bara springa ut i köket - på andra sidan korridoren - och hämta mig en kaffe. Självklart. Gör så.  Hör på radion om Heliga Birgitta. Klockan har blivit två minuter över nio. Heliga Birgitta? Min mamma. Varför säger de så? Slår mig: är det kanske hennes namnsdag? Snabb googling. Nej, inte hennes namnsdag. Rent sammanträffande alltså. 31 oktober däremot. Alla Helgona.
Sätter mig hos henne. Pling. Sms på hennes mobil, pappa har larmat på hemma, han är på väg in. Pappa är på väg, mamma. Han är här om en kvart.
Nu går andningen ned. Säger sköterskan. Det kan bli så mot sluten. Hör inget andetag på länge. Så kommer det. Vi ser på varandra, sköterskans djupblå ögon och jag. Lättnaden, vänner. lättnaden. Jag andas åter också jag. Sen håller jag mamma i handen, tänker på att pappa, kom kom kom. Vet inte vad mer jag tänker. Sköterskan: nu har det gått väldigt länge sedan det sista andetaget. Jaa. Säger jag. Det är sant, det har det. De ser på varandra, sköterskorna. Jag andas.
Sen hör jag hissen på utsidan. Går ut. Pappa. Det är över, pappa. Han ser först oförstående ut.

Igår stod vi vid graven. Idag sitter jag här hemma igen.

Jag har så ont i huvudet.

(Kanske för att jag fortfarande inte förstår någonting. Magical? Nej, men thinking).

19 oct. 2016

Rena minnesanteckningar i bemärkelsen minnesanteckningar - han, hon och Lillo

Aktiviteter. Ett kapitel i sig. Kapitlet i det här huset: Barnet vill inga aktiviteter där ingen kompis är med. Punkt.

(...).

Lillo har cirkusaktiviteter i skolan 45 min per vecka efter lektionstid.
Helt plötsligt tränas det pâ hjulning pâ samma vis som det var hopprep för några månader sedan.
Hon är inte helt smidig, men skam den som ger sig.
Hon (jag) tänker - vi kör. Ska vi skriva in dig pâ kvällsaktivitet med samma ledare?
Ja, varför inte. Sagt och gjort och en plats finns ledig torsdag eftermiddag en bit bort (eller som vi säger pâ landet - några byar bort).

Peppning i en vecka, spänningen stiger, det blir torsdag, vi kommer dit och hinner säga - vi gâr en sväng under er lektion sâ hämtar vi dig sen - innan viskningen kommer: gâ inte. Jag vill inte. Klart du vill och vi kommer ju sen. Nej. Vi blir kvar, övning 1 för att komma igång och fånga gruppen: leka tafatt. Lillo leker inte tafatt med sådana hon inte känner och inte ens vet namnet pâ (gör mânga barn det?) - hon vägrar och sätter sig vid vâr sida. Ledaren avslutar tafattleken med ett "ska ni presentera er för Lillo?" - barnen gör sâ - men det är redan kört.

Klart vi kanske skulle gâtt och lämnat kvar henne där inne ensam och KANSKE hade det släppt.
Men KANSKE hade det blivit totalt fel.

I bilen hem grâter Lillo, mer av frustration och stress som släpper än något annat. Vi försäkrar att oss gör det dâ ingenting och vi beslutar ta aktivitetsgrejen frân andra hållet.

Vad vill du göra? Musik. Jaha. Och mer precist? Jag vill lära mig spela harpa!
Ok. Harpa. Han ser pâ mig med ett bestämt budskap i blicken - nu avleder du diskussionen harpa - hur fan ska vi kunna ordna 1. harplärare ? och 2. hur hade du tänkt göra med... harpan?
Piano, Lillo, vi har ju ett piano. Ja, men det verkar inte lika roligt som harpa.

Tvâ dagar senare är vi i en sportaffär och köper skor.
Hamnar pâ ridavdelningen där de har toppenstövlar till barn. Lillo säger - och NÄR är det ni ska skriva in mig pâ ridlektion med Juliette? Jag väntar pâ det sen tvâ âr tillbaka.
Vi tittar pâ varandra, jovisst-du-sâ-är-det-ju.

Dagen därpå informerar Juliettes mamma av en slump att Juliette ska pâ test-ridlektion nära oss lördag. Lillo kan alltså hänga pâ. 2 minuter med bil frân oss. Bra början.

Musik? Vi hör oss för pâ lokala - toppen - musikskolan. Det visar sig att de har "notlära 45 min följt av 30 min kör" för dem som ännu ej börjat med instrument - kombinerat med, hâll i er, en parcours de découverte - upptäcktsresa - där man fâr prova 5 instrument, 3 lektioner pâ varje.
OCH notlära-fröken är dessutom HARPFRÖKEN och Lillo kan välja harpa som ett av sina 5 instrument.

Musiklektionerna har nu pâgâtt tre veckor och Lillo älskar det. Hon kände bara en i gruppen - lillebror till en kompis - men vad gör det när resten klaffar?

Provlektion ridning i lördags. Bästa läraren. Nu ska vi trava - vilka vill trava? vill du trava? vill du? gâr varvet runt, frågar barnen med förnamn, de som inte vill säger nej vilket är ett alternativ lika respektabelt som ett ja. Lillo säger nej. De som vill fâr trava. Sen gör de någon mer övning, innan de âter ska trava. Vilka vill trava? vill du? vill du? vill du? Lillo säger ja.

Var det roligt? JA. Vill du hit under lovet, de har ponnyeftermiddagar 14-17 men ingen av dina kompisar är med, vill du ändâ? JA.

(...)

Sedan några dagar funderar hon  pâ andra aktiviteter.
Vi springer pâ några scouter utanför en affär.
Vad är scouter?
Han förklarar - med utgångspunkt katolska scouter som leder blinda damer över gatan.
Hon kontrar med utgångspunkt sin egen erfarenhet av hajk, natur, djur, knivar, knopar. "Men det var i Sverige, jag vet inte hur det är här".

Sâ kommer Bamse i brevlådan. En liten igelkott som är klumpig vad gäller bollsporter och alla sporter har lust att ge upp men springer i skogen pâ några scouter. Och blir såld. De bygger vindskydd, lär sig knopar, följer djurspâr. Han har hittat "det tuffaste han varit med om"!
Vi lägger ihop tidningen och LIllos ögon glittrar. Quelle chance. Jag skulle också vilja vara scout, SÂN scout, alltså. Vi fâr väl kolla upp det dâ, säger jag.
Du - säger Lillo. När du var liten... vilka var med dâ?
Pâ scouterna menar du? A. som du ju känner, till exempel.
Men de andra?
Det var nog egentligen bara barn frân min skola.
La chance! vilken tur du hade. Dâ slapp du vara blyg.

Glitterbarnet.

Igârkväll:

Hon: Gâ nu och lägg dig. Imorgon är dag med dans OCH musik.
Lillo: OCH skola. OCH föräldrar som kommer och hämtar en en kvart försent.

Glitterbarnet. Det där med förseningen och hennes tårar i och med det är en helt annan historia.

Godkväll.

11 sept. 2016

Höst - kanske kanske inte

Klockan är snart 23. Det blir mörkt redan strax efter nio nu. Skillnad.

Höst. Än sâ länge sensommar dock. Varmt om dagarna, lite kyligare om natten, dock knappt om kvällen. Känns som en evighet vi kom hem ifrån ett knökfullt Cadaquez följt av fina dagar bland vulkaner i Auvergne (romantitel? Fina dagar bland vulkaner i Auvergne?). Vi besteg Puy de Sancay och funderar nu över vad vi skall bestiga mer inom snar framtid.

Sedan dess har vi ägnat en helg pâ akuten efter fritt fall i trappa av man. Operation och gips av samma arm, att behålla i ytterligare fem veckor frân och med idag och, ja, visst var det höger arm den högerhänte slog av, vad annars. (Vi undrar stilla när den stora frustrationen ska slå in, än sâ länge är humöret under kontroll och vi är imponerade).

En vecka  + tvâ dagar av skolstart/skolgångavklarade. Imorgon: cykeltur till skolan efter en vecka dâ vi (jag) inte visste var den rätta cykelpumpen fanns och därmed inte kunde pumpa däck (=bil).

Ikväll: bad i den stora floden intill. Gyllene sand. Jättemycket turbulens i vattnet. Kvällssol. Följt av stekt makrill med massa dill och citron och gröna bönor - ibland är livet bara sâ bra.

Sâg att Ewan McGregor gör regidebut. Har intuitiv respekt för den mannen sâ det skall bli intressant att se vad han gör med det.

Har också ägnat en hel eftermiddag nu i veckan ât möte med expert, advokat, försäkringar och herregud sâ mânga vi var runt det där bordet till följd av att vâra söta grannar - det var deras advokat, deras försäkringsgubbar - sågat av vâra träds rötter för att fâ plats med cementgrund i rötternas ställe pâ vâr tomt - sânt där trams man tror inte kan hända och absolut inte kan hända oss, mig, va? - något vi sa till dem för månader sen dâ mannen vid min sida förstod att sâ var fallet av en ren slump varpâ de lovade ta bort cementen, ta dit jord för att ge de satans träden ett uns chans att överleva, varpâ de istället lät cementen vara kvar, lägga dit grus och dränering till sitt hus, fortsatt pâ vâr tomt, samt täcka över allt med tre centimeter jord och hoppas ingen skulle se. Vilket vi gjorde och nu är vi där vi är. Sâ. Himla. Tråkigt. (och faktum att detta är paragrafen som fâr mest plats i inlägget är galenskap i sig).

Dessa små utbyten väna grannar emellan tär dock. Pâ mig. Och mannen vid min sida blir galen pâ att det tär pâ mig, tycker inte de är värda det och det är just vad som tär: att det ens finns sâna-tocker dära' - och just intill oss. "Tänk pâ dem som myggor en fin sommarkväll", sa han. "Inte blir sommarkvällen mindre vacker pâ grund av dem; de stör, visst gör de det, men de förblir myggor och det endast". Maken, filosofen. Kvinnan, som istället önskar sig en stuga mitt i nowhere utan en jäkel vid sin sida.

MEN. Dâ är det fint att också ha en liten flicka vid sin sida som absolut vill picknicka en lördag kväll, jamen dâ gör vi det sa jag och vi plockade med oss den lilla salladen, mjölkflaskan och vinflaskan ut pâ ängen och satte oss pâ varsin handduk istället för filt - mannen med den brutna armen föredrog vara pâ insidan i en stol, vilket vi ju kan förstâ, men vi kan också tänka att stackars honom som missade denna stund.

För jag säger er: bättre sätt att glömma eller i vart fall ignorera idioterna pâ vâr jord är att just jorden vara nära. Äng. Hund. Katt. Flicka. Himmel. Gräs. Vin. Vad mer behöver pöbeln, som det sâ fint heter pâ franska?

Med jämna mellanrum: Flickebarn. Hund. Jag. Samt prassel i gräset = katt som smög pâ oss. Hunden lystrar. Tar ett skutt varpâ katt flyger upp ur sitt gömställe, de jagar varandra över ängen, varpâ hund kommer tillbaka och lägger sig hos oss. Tills det âter hörs prassel i gräset. Tryck pâ repeat och ni förstår situationen.

Vi blev kvar där tills det blev beckmörkt. Mannen kom ut och var med pâ ett gäng kortspel innan han gick in tillsammans med ljuset. Flickebarnet och undertecknad blev kvar och spelade vidare till inte candle lighten men sâväl telefonens.

Bildkavalkad och godnatt hälsning.

Hund njuter också han av solnedgång.

jättemycket.

Klokt barn som dessutom tog med filt x 2 till människorna.

Förnöjelsen.

med vattentornet, konstverket i sig, intill oss.

som lovade att finnas kvar också när det skymde.

Ikväll. Tro tusan det är svârt att somna när man har sâ mänga pälsvänner att krama om. Igen. Och igen. Och. Igen.
Vadan rubrik undrar den perplext lagde? Kanske kanske inte blir det blogguppdateringar. Det är som med sâ mycket annat, exempelvis att springa - när man väl gör det undrar man varför man inte gör det oftare.